Det jobbiga med jag och jag

monster
Det jobbiga med att leva sådär med sig själv är att man är brutalt ärlig med sig själv jämt. Det är faktiskt oundvikligt. Och när jag börjar bli för brutalt ärlig med mig själv, då vill jag inte umgås med mig själv längre. För då blir sådär jobbigt. Ibland. Jobbigt. Att vara brutalt ärlig. Då vill jag hellre vara tillsammans.
Fast är jag verkligen BRUTALT ärlig? För jag vill ju att jag själv ska må bra, egoistisk som jag är, så ibland är jag väldigt bra på att övertyga mig själv om saker också. Saker som håller ibland, ibland inte. En stor lögn håller inte. Inte länge i alla fall. När jag försöker övertyga mig själv om något som blir sådanadär kletmonster i halsen, då är det en för stor lögn. Men om det bara blir ett spöke med glada ögon, då är det en helt okej liten smålögn. Som kanske blir sann. 
Jo, att trösta sig själv är en grej, och att övertyga sig själv om något är en annan. Eller egentligen inte, det är lite samma grej. Fast att trösta sig själv är ganska svårt. Och att krama sig själv. Jag har försökt men mina armar räcker inte riktigt till. Det blir kallt och eländigt där mina armar inte räcker. Och dessutom är det svårt att ha kuddkrig med sig själv också. En annan grej som är lite svår är att prata i munnen på sig själv. Eller spela fyrhändigt på piano. Det är faktiskt omöjligt om man är själv (om man inte har fyra händer, men det är väldigt extravagant, skulle jag vilja påstå). Eller ja, man kanske kan spela med tårna, men det är också väldigt extravagant.
Man kan inte dansa pardans med sig själv heller.

Förmårrat


Kommentarer
Postat av: Anonym

att försöka trösta sig själv är det värsta. jag brukar mest bli arg.

2006-11-22 @ 22:37:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback