Syltpop

jag kommer ihåg dendär gången, det var jättelängesdan, mitt i natten, när jag cyklade hem, uppför svärdsjögatan
det var duggregn, tomt
vid lasarettsrondellen mötte jag två killar, fulla, glada, jag tror de sjöng lite, men jag såg inte ögonen
den ena lyfta båda händerna, vinkade glatt, "HEEJ!", log brett
jag sa "hej" tillbaka, men hejet försvann i regnet, en stor klump i halsen gjorde hejet alldeles geggit
typiskt
killen fortsatte vinka som besatt
jag ville vara glad, vinka, heja, men det försvann i regnet
den andra killen la en hand på vink-killens axel
"oj, du ska nog sluta vinka, för hon gråter, ser du det? "
vink-killen såg ledsen ut
"det är synd om henne" sa den andra
vink-killen vände sig mot mig
"hoppas det blir bra igen!"
gråt? det regnar ju? det är ju regn!
jag kände efter i halsen och ögonen
nej, inte regn, gråt
hejet och vinket försvann i gråten, inte i regnet
och det såg en full kille bättre än jag
jag förstod inte att jag behövde gråta förrän någon annan såg det

(men det är skillnad på behövande-gråt och synd-om-gråt
det visste jag iallafall)

som igår
jag förstod inte att jag behövde ett såntdär leende förrän någon annan visade det

...och tack, det blev bra igen