Syltpop

Dagar som denna finns inte. Inte på riktigt. Jag vill inte det. Dagar som denna är helt overkliga men känns på riktigt. Det oriktiga och det riktiga flyter in i varandra och allting som borde rinna ur och rinna av sitter kvar, skaver kvar. Jag vill inte det. Det finns ingen balans, det finns inget att vila blicken på, det finns inget meningsfullt, det finns inget meningslöst. Allt flyter någonstans mittemellan men rusar och rasar tills jag inte vet vart det finns rum för någonting. För inget får plats och inget tar plats. Allt tar över platsen och allt blir kvar. Inget blir kvar. Rusar eller rasar. För att undvika hets krampar jag. För att undvika kramp hetsar jag. För att undvika världen håller jag hårt i mig själv och säger ord som knappt finns, men som hörs för högt eller alldeles för lågt. Jag vill inte det. Det går inte att hålla i sig själv för balansen är redan överallt och ingenstans. Och det är lika meningsfullt som det är meningslöst att gömma den alltför synliga gråten i ett skåp som att inte göra det. Inget finns och allting känns och jag vet inte alls hurvarvarför och jag kan inte vaka över något när allting faller fritt.
Dagar som inte finns är dagar som känns mest och om man har tur rinner det av på natten och nästa morgon finns allting på ett vakande sätt.