Syltpop

Att inte märka att man saknar förns det hörs tydligt är ändå ganska fint.
Det är fint att veta,
att man kan
att andra kan
att det inte behövs vara sådär överdrivet.
För jag har alltid mått lite illa av överdrivan
känt en oro, trots att det skulle bli topp, toppen av allt (enligt andra, inte enligt mig)..(jo, till viss del enligt mig, men inte på riktigt).
Tendens att försöka inbilla sig, för att jag vill vara vill vara vill vara.
Men jag vill inte vara på riktigt, inte tro på riktigt.
Varför?
Jag saknar inte på riktigt.

Det jag saknar på riktigt är det viktigaste, såklart.
Det jag saknar på riktigt finns på riktigt pratar på riktigt och träffas på riktigt. Gör mig på riktigt.
Det behövs ingen tendens.

Och egentligen - allt dethär har jag vetat länge.
Överflödiga ord.