Syltpop

Sen är det detdär med att vara ensam på ett sätt som både är olustigt och skönt. För jag vet att jag behöver, men jag vet inte helt på vilket sätt. En självhet av gröt, mest. Jag vill inte att dagen rinner, vill inte att orken faller, vill inte bestämma, prata riktigt och viktigt. Huset är för stort och vädret för fint, avståndet mellan mig och allt riktigt är oändligt. Jag vet att jag borde fiska och fläska nu när jag äntligen har tid, när jag äntligen är själv.
Det varar bara några timmar, men jag lär mig aldrig.

Inga löften finns, ändå har jag misslyckats.
Det är brist på något och hur fyller jag på om inte ens ögonen fungerar?

Fast inte riktigt än. Fortfarande finns lite kvar, fortfarande är tiden lång.
Det frasar fortfarande.