Syltpop

Dimman utomhus börjar som en fascination, ett vackert höstspel där all mystik får plats på samma gång. Men den blir sakta och smygande för tjock på ett förrädiskt vis som gör att det inte går att andas. Ibland går det inte bara, inte alls. Andningen tappas plötsligt. Det jobbiga är att när jag tappar den så får jag inte den acceptansen jag visar när andra tappar andan, kvävs eller böjer sig ner för att kippa efter luft. Jag berättar och förklarar och alla förstår helt och fullt och åtgärderna är tydligen enkla och ska vidtas omedelbart.
Men inget händer. Alla nickar, förstår precis och säger sedan "men nu äter vi".
Jag tycker illa om att ofta vara den som påminner, uppmanar och tar ansvaret för allas dåliga samvete.
Det jobbigaste är att det är jag själv som tar på mig rollen och har svårt att kliva ur den. För när jag gör det, när jag kliver ur den, då blir det uppror, hårda ord och panik. Det är ett tecken på att jag behövs, men det värmer inte, det ger mig inte luft. Då måste jag iväg och hitta luften, hitta den tappade andan.

Andan finns i luften. Luften finns ute. Ute är dimman. Jag går länge, länge och inser att det inte är utedimman som kväver, det är innedimman. Innedimma kan fastna i det mesta; vrår, bord, speglar, toaletter, mattor och bland papper och tyg.

Den måste städas bort.