Syltpop

Det har regnat löv idag. Jag tog ett fint kort på Zilla och bubblade lite. Det är fint med ensamhet, visst. I min mängd är det bra.
I min mängd, inte mer ensamhet än så. Detta är bra, det räcker. Jag har lärt mig hur det ser ut nu och jag har lärt mig tycka om och vila i den.
Men jag skulle verkligen inte ha lärt mig det lika bra om jag inte hade varit tillsammans också. Tillsammans är det allra, allra viktigaste. Meningen känns verkligen då!
Det är egentligen sjukt hur allting utvecklas, hur samhället pressar människor att hyperutvecklas och egofixeras. Och när de sedan är sjuka av ensamhet och egoutveckling måste de få medecin. Sex är botemedlet, sägs det. Karriär är botemedlet, sägs det. Kändisskap är botemedlet, sägs det. Självutveckling är botemedlet, sägs det. Ekobränsle är botemedlet, sägs det. Resa och upptäcka är botemedlet, sägs det.
Men medecinen har många biverkningar. Ångesten hänger alltid över. Den sjukliga destruktiviteten. Jag är så trött på den delen. Ett tag steg tröttheten till ilska och frustration. Det var nog bra, för genom det inser jag vad som är vettigt. Hur vill man, hur väljer man? Det är viktigt att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om!
Fast tryggheten är viktigast. Utan den går det inte att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om.
Tillsammanstryggheten är viktigast. Helt klart! Och den finns ju överallt om man letar. Det är faktiskt jättelätt att byta ut ilska och frustration och misstänksamhet mot skratt, engagemang och tillit!

Imorgon är det Gösta Ekman-kväll. Det passar fantastiskt bra i dessa tider!

Hej Gösta!
Ge alla trygghet. Tillsammans.
 Tack!