Syltpop

Hösten är vacker på ett sätt som gör att jag vill lyssna mig grönögd på stråkmusik och skönsjungande män. Sådär högt flytande falsettliknande eller mörkt markerande omslutande.
Titta på träd med en hund som matchar hela min höstvärld, sticka halsdukar med en liten, GLAD farmor, tapetsera med tyger, omges av berättande människor och känna att jag har hittat.
Det är lika stor skillnad på en ledsen och en glad farmor som det är på vrång bitterhet och positivitet med känsla.
Ungefär som grått & gult och hej & öh och otakt & inlevelsefullt.
Jag gillar den glada farmorn och posiviteten med känsla bäst. Helt klart!
Förra inlägget var bittert, jag vet, men faktum är att detta inlägg står för det mesta av mig. SÅHÄR är det ju! Ska det vara. ÄR DET.
Man blir maktgalen på att sjukt trevligt sätt!
Ingen skadas heller.

Att lägga energin på den glada farmorn och tiden på berättande, vakna människor istället för att energiskt hata Bamse och slösa tiden på att leta fel i människors självklara fettvalkar och för stora näsor är profetian.
Att gå under av negativ bitterhet är grymt ohälsosamt och till ingen nytta. Dessutom bryr sig inte Bamse om det. Inte alls.
(För att tala klarspråk: Det är ingen fecke på G.      Alls.     
Trots att du är fett on the mood.)

Egentligen är detta inget man kommer på en gång i livet och sedan lever fromt. Det finns ju jämt, men man letar sig blind ibland. Att hitta är att öppna allas glada ögon mot en själv.
Ja, ni fattar.

Imorgon ska jag sjunga duett med Chris Martin.

Detta är en lycklig höst, sannerligen.