Oh la forza di un grande groupo

Såhär tänkte jag:
Mycket snö är bra för alla blir mjuka i kanterna och tystnaden ger alla tid att tänka.
Samtidigt kommer saker upp till ytan när det blir kallt, som att jag stundtals fryser mitt självförtroende och inbillar mig att jag är hemskt oallmänbildad och att egentligen vet jag ju ingenting, vet ju vi ingenting. Ingen vet något alls. 
På ett sätt skulle jag kunna bli en poet av det melankoliska slaget.
Men det skulle inte gå i längden, för kärleken segrar alltid och jag hoppas och känner för mycket värme för att melankolisera allt.
Hoppfullt Pretantiös kanske.

Sen vill jag berätta vanliga saker också. Som att jag pluggar stenhårt och lär mig bra saker och har fått bra muskler. Och att jag ska vara på TV två helger i rad. Och att jag ska åka till Island och Paris. Och att jag inte har varit kär på jättelänge och knappt vet hur man saknar förälskelsen.

Men det mest vanliga är nog att jag inte vet vad som kommer hända egentligen. Det är bra!

Kommentarer
Postat av: Elin

ÅH! Aggie! SAKNAR DIG! Varför har jag inte ringt dig?! Det är ett såntdär olöst mysterium man kan filosofera över. Men jag SKA, verkligen! Ack o ve jag är en smått dålig människa, lite. Men tro mig, inom kort plingar det till! PRÅMIZ!!!! MISS YOU! PUSSS!!!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback