Syltpop

Tänkandet mjuknar med årstiden. Lättheten ökar med solljuset.
Det har ju alltid varit så?
Mina tankar är för mycket för mig själv ganska ofta.
Jag måste dela för att stå ut.
Ibland förstår jag inte på vilket sätt och sedan kommer allting ut bakvänt, snett, förfärligt.
För vem är inte förfärlig, någon gång?
Jag älskar det förfärliga. Att röra vid det puttrande och ilande.
Men ibland räcker det, helt bara. Jag älskar att röra det vackra och sköra och fina också.
Och det hållbara. Det älskar jag mest. För det betyder att gränserna kan flyttas, att regler kan rubbas, att något kan växa och något annat krympa, något förfalla och något vänta. Hela tiden.

Jag älskar att allting mjuknar med solen.