Syltpop

Idag var jag ute med Zilla.
Hon kissar sisådär 78 gånger per promenad, och då ska det vara avancerat. (Min hund gillar tydligen utmaningar.)
Först ville hon krypa in UNDER en buske och kissa liggande. Det såg galet ut.
Sedan lekte hon hanhund och försökte kissa mot en lyktstolpe med ena benet i vädret. Detta resulterade i att hon vinglade runt på tre ben att tag innan hon tappade balansen och fick lov att stå på alla fyra.
Ett annat trick hon ofta använder sig av är att stå med ena bakbenet på en sten eller stubbe när hon kissar. Det ser rätt lustigt ut.
Idag kissade hon också gående, det är en annan specialitet.
Däremellan kissade hon normalt några gånger också, d.v.s sittande.
Hon är kul, dendär hunden. Och väldigt mjuk att krama. Och väldigt glad.
Jag tycker faktiskt om henne väldigt mycket.

Jag har grävt lite idag också.
Och så har jag sovit i en dimma. Febrig i ett sånt där suddigt tillstånd. Kroppen oändligt tung och hjärnan snurrig. DET kan man kalla att fly från verkligheten (fast ofrivilligt).
Det är ganska skönt.

Sen har jag spelat Quadrapop. Det är verkligen beroendeframkallande. Och väldans kul. Och lite flykt från verkligheten, skulle man ju kunna säga. Fast en ganska liten flykt. Bara runt hörnet.

Ja. Idag har jag flytt lite runt hörnen i allmänhet.

Sådär som jag lovade migsjälv skulle försvinna. Sådär. Såhär.
Jag bröt mitt löfte. Eller det var inte jag. Det var inte jag. Det var dendär. Sådär. Såhär.

Sådär som är som ett kletigt vrål som sitter fast i halsen och gör det svårt att andas. Svårt att prata. Svårt att finnas. Det kletiga gör ont.

Sådär som att gräva ner i min säng.
Och Sigur Ros.
Gräva djupt ner.
Och aldrig,aldrig mer gräva upp.
Aldrig mer. Aldrig mer.

Sådär som att hitta ett svart hål och krypa in.
Fast det aldrig händer.
Fast jag vill det mest.

Gräva ner gräva ner gräva ner.
Men varför kommer du upp hela tiden?
GRÄVA NER.

Det går inte.

Sådär? Såhär?

Aldrig mer?

En bra grej med ameliemusiken är att när jag lyssnar på den så får jag tillbaka detdär hoppet. För om det är något jag förknippar den filmen med så är det hopp. Och det är bra. För om jag inte skulle få tillbaka detdär hoppet så skulle jag väl gå under eftersom att jag har så smala handleder. Dom skulle nog gå av. Jag skulle säkert gräva ner mig så att ingen luft kunde tränga genom den mörka jorden. Och det skulle ju vara lite dumt. 
Dendär glädjen som lixom spritter, dendär känslan som gör hela mig varm. Den får jag av ameliemusiken.

Förövrigt har helgen varit bra. 
Fredagen med nollning och fest och Eric var fräsig, galen, glad, lite ledsen och lite dum.
Lördagen med folkmusik och Pulp Fiction och Eric var mysig, fräsig, fin, lite dum och skratt.
Söndagen har varit mest nyttig. Och lite dum. Men jag har städat, sytt, fejat, fixat och fluffat.

Och så har jag ätit av Tomas muffin som det var hamstermat och nässpray i.
Det tycker jag var lite lustigt, för det är ju ganska ovanligt att ha det i muffins...

Så här ska en riktig natt se ut.

Så ser inte mina nätter ut.
Jag hatar att gå och lägga mig.
Som nu.
Jag hatar andetagen och jag hatar tickandet och jag hatar det tomma som sitter fast och gör det omöjligt för andetagen att försvinna. Luften som skaver i halsen. Kylan som aldrig försvinner.

Hur tjockt täcke jag än har så blir jag aldrig varm. Det spelar ingen roll om jag både har duntofflor och sockor, om jag har t-shirt och tjocktröja och om jag har både filt och täcke. Svetten är ändå iskall.

Och jag vet att det beror på allt det du sa, allt jag sa, allt du gjorde och allt jag gjorde.
Att det beror på min fantasi. Att det beror på mina drömmar. Att det beror på min syn. Och din syn.
"Du flyr från verkligheten."
Sluta stör mig. Sluta prata om verkligheten om den inte kan kombineras med fantasin. Sluta skilja på livet. Sluta forma mig med mjuka, hårda, vassa och fina händer. Sluta säga att jag ser dåligt.
Jag ser lika bra som du.
Fast med mina ögon.

Varför är det bara det du ser som räknas?

Och varför ser jag så konstigt?

Det är nog bara man själv som förstår sin syn.
Om ens det.

Jag ska hålla det för mig själv i framtiden.
För då slipper jag undan lite mer.
Fegis. Jag är en fegis.

Jag längtar efter en riktig natt. En enkel natt.

Jag blir så arg på dig för att jag är så komplicerad.



Trassligt garn.

jag älskar dig.

akta dig vad du är min.
(jag snor den avtillåt dig)

du kan krama mig.

det känns ungefär;

AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHMMMMOOOOOOOEEEEHHHHHHYYYYYYYYYYYYYYY

fast i känselhjärnas fantasiområde.

(det fungerar även på engelska)



jag försöker bara beskriva så att natten inte blir lika störd.

Detta är en Stenmark. Den första jag såg, tror jag. Och jag älskar den!
Stenmark är såndär lycka som är helt knäpp och finns överallt!

Häromveckan upplevde jag en Stenmark på riktigt;
Jag stod med min cykel utanför Liz hus och väntade på Liz.
Bakom mig kom en pappa och hans kanske åttaårige son cyklande.
"En hund?" Frågade pappan sin son.
"Ja" sa sonen.
De cyklade några meter och pappan frågade:
"En låda?"
"Ja" sa pojken.
Åter några meter hann de cykla, så pappan hann tänka över de svar han just hade fått på sina frågor, innan han till sist utropade:
"Men det blir ju en lådhund!"
"Ja, pappa" Sa pojken.

Åh, sådana fina stunder är det härligt att finnas till som människa!