Syltpop

All tomhet, allt svart, allt svårt. Det byts ut så lätt. Byts snabbt och lätt ut mot det mesta ett par glada ögon kan ge.

Det är så svårt att somna vid fel tillfälle, fel natt. Så svårt att vakna fel tid, fel morgon. Men så mycket lättare att vakna i rätt tid, vakna min tid. Hitta rätt bland frukosten och gå rätt väg till bussen. Det känns överallt om det är rätt. Det är så mycket lättare. När allt blir rätt från början somnar jag på precis rätt plats, vid precis rätt tillfälle, den rätta natten.

Men det byts så lätt. Åt båda hållen.

Jag vill att imorgon också blir en lättdag. En rättdag. Från allra första början.

Är det fel färg någonstans? Jag målar gärna över den. Om det går. Men inget går, inget står. Jag målar gärna över, men jag är för nervös för att ta fel färg och jag är för feg för den stora penseln.
Jag är för liten för att låta vuxen och för stor för att inte ta ansvar, inte försöka. Dethär är nu. Dethär är nu och jag borde ta tag, borde ruska om dig.
Men hur gör man sådant?

Hur ruskar man någon som är skör? Hur är man vuxen mot någon som är ett helt liv äldre? Hur gör man. Jag är villrådig, ibland handfallen. Ibland skyller jag på dig, på nuet, när något är fel, går fel. Det är inte ditt fel, det är inte nuets fel. Men vems fel är det? "Det är mitt fel. Jag gör så att alla mår dåligt." Så säger du. Så säger du som är ett liv äldre än mig och jag svarar lamt "Det är inte ditt fel. Det är allas fel. Man får göra fel ibland... Ähm..Men det är svårt." Dina ögon tror inte mina ord. Och varför skulle de? Orden som sägs ofta, orden som finns alltid och aldrig. Jag vill att de ska betyda.

Jag städar och städar och vill att någon ska sjunga mig ut, ut genom fönstret, som i sången.  Det går att sjunga sig själv, för att dämpa oro och ångest. Det går faktiskt.
Jag vill inte vara någon som går utan att trampa och tittar utan att se.

Men vad säger man till någon som är ett helt liv äldre?
Vem skyller man på när nuet försvinner utan förvarning och tankarna är för trötta för att uppskatta?
Vad gör man när dagen är för stor för att levas så som man vill?

Jag gör som jag brukar. Sjunger mig själv. Skriver mig själv.

Vissa saker fläskar man förbi. Precis som detdär ljudet. Detdär ljudet som kan få en att skratta hejdlöst. Man kan fläska sig förbi sådant som är för mycket för att finnas först och främst och för lite för att inte finnas alls. De finns lite hela tiden. De flackar, de finns, de känns. Med ett lager fläsk. Ja, det behövs ett lager fläsk för att dämpa och bevara.
Det är ett hemskt ord, fläska.

Fast jag vet inte hur jag väljer alls. En sak sedan eller en sak nu. Allt blir något som måste fläskas i slutändan, något som jag vet kommer skava. Sedan. När det blir för mycket av för lite och för lite av för mycket. Det kommer skava.
Men det är inte med ett lager fläsk som jag tänker mjukhet eller behövande, som jag tänker ro och frihet. Det är utan. Helt och rent. Det måste vara rent. Utan detdär fläsket. Visst måste det? Visst är det så?
Hur jag än ser det så är kommer det vagga mig lugn många kvällar, för det måste det. Vissa saker måste, vissa saker är. Utan inblandelse.

Sångtexter kommer aldrig bli lika farliga, lika fåniga, lika viktiga och lika bra.
Lika. De blir aldrig lika.
Jag frågar mig vart och jag vet inte vet inte vet inte.
Jag vet inte hur jag ska sova, vet inte hur jag ska tvätta av mig, vet inte hur jag ska göra när det skaver i hela kroppen.
Vet du hur du ska vakna? Vet du det? För då vet jag hur jag ska somna.
Då ska jag somna på samma sätt som du ska vakna.
Ska du vakna? Om du vaknar somnar jag. Om du inte vaknar vet jag inte alls hur jag ska somna.
Jag vet inte ens hur jag ska älta. På vilket sätt. Jag vet inte!

Min hund gnäller i sömnen och jag vet inte hur jag ska trösta henne när jag inte kan sova och hon inte kan äta.
Hon väntar på någon som inte kommer och jag blir arg. Argargarg. Varför duger inte jag?
Varför duger inte dethär?
Jag vet ju precis varför dethär inte duger. Jag vet precis varför jag inte duger.
Men jag vet inte hur du tänker vakna, om du tänker vakna. Jag vet inte vad min hund drömmer och jag vet inte hur jag ska somna. Jag vet inte när mamma kommer hem, men det är egentligen oviktigt.

Just därför går det inte att ändra på.



Helicopter, helicopter let your long rope down
Let us sway into the sunset,
I have done all I can do in this town.

Det är höstblåsten. Som aldrig blev vinter. Höstblåsten.
För den gamla värmen finns där, men den nya kylan kommer.
Och höstblåsten skyddar. Den skyddar mot den nya kylan. Den måste skydda.
Precis som duntäcken och stickade tröjor, precis som dubbla vantar och sjalar virade i många varv.
Precis som den nya mössan. Den skyddar mot den nya kylan.
Men jag vaknar fortfarande av att jag fryser och jag börjar förstå att det är den gamla kylan som har blivit ny på senare dagar.
Friska vindar. Höstblåsten. Skyddar mot iset och nergången.
Värmen är densamma. Men ögonen är nya, händerna är nya, rörelserna är nya.
Fryset är detsamma. Men kylan är ny.
Och höstblåsten skyddar.
För jag har aldrig varit lika trygg, varm och säker på en cykel på isen. Aldrig lika torr, lugn och pigg i snövatten mitt i natten.
Det är höstblåsten. Vindar som skyddar.