Det är fint lika som fult
Det är fint att veta,
att man kan
att andra kan
att det inte behövs vara sådär överdrivet.
För jag har alltid mått lite illa av överdrivan
känt en oro, trots att det skulle bli topp, toppen av allt (enligt andra, inte enligt mig)..(jo, till viss del enligt mig, men inte på riktigt).
Tendens att försöka inbilla sig, för att jag vill vara vill vara vill vara.
Men jag vill inte vara på riktigt, inte tro på riktigt.
Varför?
Jag saknar inte på riktigt.
Det jag saknar på riktigt är det viktigaste, såklart.
Det jag saknar på riktigt finns på riktigt pratar på riktigt och träffas på riktigt. Gör mig på riktigt.
Det behövs ingen tendens.
Och egentligen - allt dethär har jag vetat länge.
Överflödiga ord.
En fisk, en fågel, en lax (med mening)
Man kan säga det hur många gånger som helst utan mening.
Eller med mening om det behövs.
Just nu behövs det, just nu behövs precis en fisk, en fågel och en lax, med mening. Massa mening.
Mening med att vara omening som fisk, fågel och lax. Det behövs.
Mening med att tänka fisk, fågel, lax och vila det andra. Det behövs.
Mening med att bete sig fisk och fågel och mycket som en lax. Det behövs.
Mening med att borra in huvudet i känslorna och måla fisk, fågel och lax över dem. Det behövs.
En fisk, en fågel, en lax. Med mening!
Dagar som inte finns
Dagar som denna finns inte. Inte på riktigt. Jag vill inte det. Dagar som denna är helt overkliga men känns på riktigt. Det oriktiga och det riktiga flyter in i varandra och allting som borde rinna ur och rinna av sitter kvar, skaver kvar. Jag vill inte det. Det finns ingen balans, det finns inget att vila blicken på, det finns inget meningsfullt, det finns inget meningslöst. Allt flyter någonstans mittemellan men rusar och rasar tills jag inte vet vart det finns rum för någonting. För inget får plats och inget tar plats. Allt tar över platsen och allt blir kvar. Inget blir kvar. Rusar eller rasar. För att undvika hets krampar jag. För att undvika kramp hetsar jag. För att undvika världen håller jag hårt i mig själv och säger ord som knappt finns, men som hörs för högt eller alldeles för lågt. Jag vill inte det. Det går inte att hålla i sig själv för balansen är redan överallt och ingenstans. Och det är lika meningsfullt som det är meningslöst att gömma den alltför synliga gråten i ett skåp som att inte göra det. Inget finns och allting känns och jag vet inte alls hurvarvarför och jag kan inte vaka över något när allting faller fritt.
Dagar som inte finns är dagar som känns mest och om man har tur rinner det av på natten och nästa morgon finns allting på ett vakande sätt.
Come with me
Come with me, come with me to Helsinki
Eller Reykjavik. Helst Reykjavik.
Ännu en Harmdag och jag tror jag får gåshud snart. Ja, alldeles jättesnart.
Imorgon kommer en Sigurskiva och allt är harmlöst. Harmoniskt.
Vet du en harmdag i Reykjavik eller Helsingfors?
Som här, antagligen.
Fast kanske med mer snusmumrikar och bergstoppar och oförskarvliga skogar.
Man vet aldrig.
exakt faktiskt
Vakdag, triska, helgör, friska, andgå, harmbit, hyvord
det finns inte riktiga betydelseord för det
men det finns exakta ord för det
det gör allt så lätt och faktiskt