Bastbergsbastun
Jag flyttar gärna in i bastbergsbastun. Med någon med ett kort, vackert namn och ett lugnt leende.
Eller bor där som nu med Hanna och Ebba. Med mamma och pappa, med syster och bror och allt vårt. Allt lovlugnt och all finhet. Harmoni, verkligen fulländad harmoni! Jag har inte sovit så helt på länge. Så effektivt och effektfullt. Och allt vackert, jag dånade en bit.
Och ödehuset. Och skogen. Precis så är det.
Det är lite lättare att komma tillbaka nu, men det svåra är fortfarande ogjort.
Det var svårt att åka. Jag flyttar gärna dit, ett år eller så.
Med någon med ett kort, vackert namn och ett lugnt leende.
Bajs och blues och orangejuice
Jag har varit väldigt känslig för snabba tempon på sistonde,
men det finns faktiskt kvar väldigt mycket kärlek i det snabba, nu när jag tar mig tid.
Alla bergssidor är ändå de högsta av det högsta, det åtkomliga som jag kan ta mig över.
Det långsamma, sin rinner fram och tillbaka, kan kastas över och rinna bort.
Det finns sådana vägar, de finns och tillsammans blir det väldigt mycket kärlek.
Fast jag har gjort den självständig nu och jag ska behålla bergen.
Kraften är borta, men jag har bergen.
Drygt
Trots detta var det den bästa måndagen på länge. Måndagar brukar vara förstörda bara genom att jag går upp på morgonen. Men inte idag. Kanske var det solen.
Nu är det ändå såhär. Det blir drygt när jag får tillfälle att haka upp mig.
Var med mig bara. Bara var för själv är jag mest besvärad. Besvärad av alla andra, av allt det andra som gör fel. Och ändå ibland är det precis rätt. Då blir jag mjuk på ett bra sätt och det känns precis.
Du anar inte hur det svackar och spirar.
För det är ändå så, att när jag såg regnscenen med skriket så visste jag att jag släpper dethär nu. Jag orkar inte bry mig mer. Inte alls.
Äntligen något som var självklart - Att släppa allt.
Låt något annat komma in. Nu är allt bara drygt och jag kan bara vila hos långtbortaorden.
Näraorden flödar helt. Skrivet är det enda orket.
Jag vill ta en paus och långtbortbo, det finns inget annat nu.
"Februari är en månad som håller livet ifrån sig"
Allt självklart är inte självklart
Allt självklart är inte självklart inte självklart inte självklart. Jag lär mig aldrig.
Och jag blir aldrig sådär som jag tror att andra förväntar sig. Aldrig. Fast jag tror det, att jag ska bli.
Men det är jag som tror, ingen annan som vet. Ingen annan som tror?
Jag undrar. Hoppas de på något men blir överraskade? Förstår de?
Ändå vill jag bara dunka mig själv när jag inte hittar orden och de korrekta tankarna.
Korrekt. Det blir jag aldrig på det sättet. Det går inte att acceptera utan att jag dör lite varje gång jag inte klarar det.
Det handlar inte om att göra och klara av. Inte för mig. Det handlar om att vara.
Jag släppte uppförandet för länge sedan och jag vet inte om jag vill ha tillbaka det. Jag släppte något för att kunna växa utanför. Vill jag vara innanför? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill. Men ibland önskar jag att det var bådeoch på något sätt. Att allt var självklart.
Men allt självklart är inte självklart. Jag måste släppa det.
Bara jag får blunda till Farväl Falkenberg-musiken först.
Det är det vackraste jag vet.
Nu vet jag
Det krävs en lång resa, massor med skog, vitt och mjuka tågrörelser.
Det är så mycket och att byta är bra.
Det är så mycket men nu vet jag precis.
Sådant man känner, bara känner.
Nu vet jag precis. Ta aldrig ifrån det. Aldrig