SOLSKENSDAGAR
Solskensdagar är dagar då allting är det finaste man sett! Dagar då solen bara finns för att förhöja och förnöja.
Jag tror ni fattar.
Jag fattar! Helt sådär blev hela veckan en solskensvecka och jag ser glada ögon mest hela tiden. Helt hyvens, hyvars och uvis.
Vissa dagar, veckor står man ut med blod och illamående för solskenet, brunt lockigt hår och uvarna tar över hela världen och det finns inte plats för det onda, inte nu.
Solskensdagar är dagar då allt är det finaste man sett.
Jag tror ni fattar.
Jag fattar! Helt sådär blev hela veckan en solskensvecka och jag ser glada ögon mest hela tiden. Helt hyvens, hyvars och uvis.
Vissa dagar, veckor står man ut med blod och illamående för solskenet, brunt lockigt hår och uvarna tar över hela världen och det finns inte plats för det onda, inte nu.
Solskensdagar är dagar då allt är det finaste man sett.
Vad gör man?
Vad gör man om inget känns? Jag vill ju att det ska kännas. Men idag har jag helt missuppfattat mig själv. Varför känner jag inte mig själv? Vad gör man då?
Jag vet verkligen inte vad.
Det känns som att jag nyss har förstått att jag finns och måste ta reda på en massa om mig själv och om världen.
Jag är inte alls sådär smart som resten, jag är verkligen inte det.
Allt gör att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag inte vet vad jag har. Vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag borde göra, vad jag borde säga. Då blir det att jag ångrar mig sedan, när det redan är gjort eller sagt.
Jag kunde ju förut! Jag kunde ju! Nu kan jag inte. Inte alls.
Tiden håller inte måttet. Inte alls. Den går i dvala, hela tiden. Och jag kan inte ens gråta över det, inte ens mjukna till röster, så mycket okänns allting, så mycket okänner jag mig själv.
Jag önskar att jag vore ny. Helt ny.
Då skulle jag tycka om mig.
Och ändå, ändå är det helt lugnt nu. Eller hur? Det är ju det. Jag sparar till en anna dag bara, jag sparar allt.
Snart, snart ska jag använda det. Men inte nu, inte när jag inte ens känner mig själv.
Jag vet verkligen inte vad.
Det känns som att jag nyss har förstått att jag finns och måste ta reda på en massa om mig själv och om världen.
Jag är inte alls sådär smart som resten, jag är verkligen inte det.
Allt gör att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag inte vet vad jag har. Vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag borde göra, vad jag borde säga. Då blir det att jag ångrar mig sedan, när det redan är gjort eller sagt.
Jag kunde ju förut! Jag kunde ju! Nu kan jag inte. Inte alls.
Tiden håller inte måttet. Inte alls. Den går i dvala, hela tiden. Och jag kan inte ens gråta över det, inte ens mjukna till röster, så mycket okänns allting, så mycket okänner jag mig själv.
Jag önskar att jag vore ny. Helt ny.
Då skulle jag tycka om mig.
Och ändå, ändå är det helt lugnt nu. Eller hur? Det är ju det. Jag sparar till en anna dag bara, jag sparar allt.
Snart, snart ska jag använda det. Men inte nu, inte när jag inte ens känner mig själv.
Behövs ej, inget, inte alls
Jag vet inte alls vad jag har! Varför finns jag inte sådär som jag behövs?
Jag kunde ha haft en hel dag, en hel eftermiddag, en hel kväll, en hel natt. Men jag behövs inte alls just nu, just idag, just i eftermiddags, just inatt. Jag behövs inte alls och då har jag inget längre.
Jag har ingen dag, ingen eftermiddag, ingen kväll och ingen natt.
De försvann när jag inte behövdes längre.
Jag behövde hela denhär kvällen, verkligen.
Jag fick den inte, verkligen inte.
(Jag tror att jag vet hela tiden. Men jag vet inte alls. INTE ALLS.)
Därv
Jag fördärvar mig bara när det för sent. Man ska ju sova då.
Fast om man sätter av musiken så blir allt plötsligt mycket enklare. När det är såhär sent.
Jag vill ha Zilla här. Det skulle vara mjukt. Lite ledsna ögon men mycket lukt.
Men nej, inte när det är såhär sent.
Fast om man sätter av musiken så blir allt plötsligt mycket enklare. När det är såhär sent.
Jag vill ha Zilla här. Det skulle vara mjukt. Lite ledsna ögon men mycket lukt.
Men nej, inte när det är såhär sent.
Min
En Stockholmskänsla som obehagar, försvinner och kommer tillbaka på ett helt annat sätt.
Som en Uppsalakänsla, mer.
Av en helt annan person.
Att minnas med frid är en svår sak.
Jag minns helst med lite smärta, lite sorg blandat med en helt underlig värme.
Just nu minns jag med frid, för känslan kom tillbaka på ett helt annat sätt. Med frid och en bra värme. Just nu vet jag vad jag har.
Jag minns tillochmed framtiden genom alla mjuka ackord. Jag vill minnas den. Och jag ser den, minns den med frid.
Det är såhär jag behöver hitta mig själv. Det är såhär jag behövs för att veta vad jag har. Ja, såhär.