Too free to be gone
Det finns något slags sökande att leva efter modeller, olika tallriksmodeller, och alla tankar, lärdomar, uppfattningar strömmar hela tiden. Hela tiden!
På något sätt ser jag till att få det jag behöver av allt och på något sätt ser jag mig själv utifrån väldigt ofta. Och på något sätt är allt så väldigt viktigt när jag ger mig in i det.
Farligheter är inte farligheter längre när jag väl möter dem. Och jag kan inte låta bli att ge av mig själv på ett sätt som jag mår bra av i stunden och som jag vill tro behövs just nu, just då.
Sen överanalyserar jag saker i onödan, men det är liksom en del av processen. Jag skrattar åt dem samtidigt som de skaver lite, vilket gör att jag kan släppa det snabbt.
En bra distans! En viktig närhet! Vissa stunder tycker jag att jag har funnit den perfekta distansen och närheten till mig själv, till människor omkring mig och till orden.
Allt klaffar och svirvlar!
Det jag egentligen vill säga är nog:
GE KÄRLEK NÄR NI KÄNNER FÖR DET. ALLTID!
eller kanske:
GÖR ALLT MED KÄRLEK, DÅ BLIR DET BRA. ALLTID!
Och dansa, det är en slags kärlekshämtare. Och kärleksgivare.
Dansa!
Det viktigaste inlägget. Någonsin.
När jag för en gångs skull får sitta i MITTEN, inte bakom
När jag för en gångs skull får DANSA in, inte sitta still
När jag för en gångs skull SYNS och inte är dold bakom strängar och trattar
När jag för en gångs skull får chansen att HÖRAS, och inte dränkas av allt annat
När jag för en gångs skull har ett instrument som STICKER UT (det ser ut som en leksak men låter som en hel galapagosö)
När jag faktiskt har den BÄSTA utklädnaden och lever min roll fullt ut
Så är det enda jag får tillbaka en suddig mustach bakom en skarp och strålande Flinka Nils
Ett enda foto på mig hade gjort mig gladast av de glada
ETT ENDA
Men det enda jag kan göra nu är att citera Kalle, älskade Kalle;
SKÄMMES TAMEJFAN!
Jag trodde jag kunde lita på gränslöst hemsida, jag trodde faktiskt det
(Nej. Jag har inte facebook.)