MENS
Det enda jag kan göra utan att dö när jag har mensvärk är att sova eller stirra. Eller skriva. Just så. Inget annat, det blir fullkomligt miserabelt.
Men grejen är den att det jag vill skriva, det jag skriver, när jag har mensvärk bara är miserabla saker. Nästan:
Paris var fantastiskt.
(Det var inte miserabelt skrivet)
Bra jobbat, kan man tänka då.
I rött, svart och brunt.
Nej, Paris var blått och grönt och vitt och rosa. Typ. Helt fantastiskt!
Nu ska jag ägna mig åt diklofenak och dålig hållning.
Men grejen är den att det jag vill skriva, det jag skriver, när jag har mensvärk bara är miserabla saker. Nästan:
Paris var fantastiskt.
(Det var inte miserabelt skrivet)
Bra jobbat, kan man tänka då.
I rött, svart och brunt.
Nej, Paris var blått och grönt och vitt och rosa. Typ. Helt fantastiskt!
Nu ska jag ägna mig åt diklofenak och dålig hållning.
Allting mjuknar med solen
Tänkandet mjuknar med årstiden. Lättheten ökar med solljuset.
Det har ju alltid varit så?
Mina tankar är för mycket för mig själv ganska ofta.
Jag måste dela för att stå ut.
Ibland förstår jag inte på vilket sätt och sedan kommer allting ut bakvänt, snett, förfärligt.
För vem är inte förfärlig, någon gång?
Jag älskar det förfärliga. Att röra vid det puttrande och ilande.
Men ibland räcker det, helt bara. Jag älskar att röra det vackra och sköra och fina också.
Och det hållbara. Det älskar jag mest. För det betyder att gränserna kan flyttas, att regler kan rubbas, att något kan växa och något annat krympa, något förfalla och något vänta. Hela tiden.
Jag älskar att allting mjuknar med solen.