Syltpop

jag kan inte hitta mig själv i rätt ordning och det har aldrig varit såhär svårt att gilla, att le, att försöka, att hålla temperatur
(det är klart att det har varit svårare än såhär)
men det känns som aldrig
aldrig någonsin
flyg mig över
lyft upp mig
ge mig
det känns som aldrig, aldrig någonsin
flyg mig över

Det är så otroligt kallt utan vantar och nu är det omvänt - hela jag är kall föruom händerna och näsan
Helt tvärtom.
Och tankarna gick och går nog fortfarande kring bitterhet, nöjdhet, hur man vet känslor och sedan jag såg noterna så snurrar "Jag kanske aldrig mer får se dig, det är vår sista dans"
Den sången passar inte in egentligen. Inte alls, för jag kommer se hela tiden, aldrig dansa det sista. Jag är inte ens rädd för aldrig mer eftersom att det ligger så långt bort. Det som känns det närmasta är någon gång, kanske hela tiden.
Och jag undrar hur man vet. Att haka upp sig på någon, på något. Haka upp sig både varmt och kallt. Att intala sig att haka upp sig, att bestämma iförväg, det blir mer och mer så, det känns mer och mer så. Att haka upp sig lite i taget, ibland, det känns bara halvt på något vis, det blir såpass svagt att det är enkelt att bara släppa taget och haka upp sig på någon annan, på nå något annat. Men det blir också såpass stark att en min, ett ord eller ögon gör att det hela virvlar upp helt jättestarkt, men bara för en stund.
Eller inte haka upp sig alls. Det är det jag vet bäst.