Syltpop

Jag vill ha en sån som du omkring mig. Frågan är om du finns. Finns du? För jag vill ha en sån som du omkring mig.
Vila nu.  Din tid är kommen, du.
Jaha. Är den? Är din? Är min?
Duvet jag inbillar mig. Duvet alla görså. Duvet att det måste. Duvet att allt detdär jag ser är sant och räknas. men varför du? Du är jag. Jag pratar om mig själv. Dujag.
Vila nu.
Min tid är kommen nu.
Och jag vet, jag vet precis.

Jag vill ha en sådan som du omkring mig.

Ja, kom ihåg mig.

Ett sambatåg för våren gör susen och jag sparar.

I natt i natt i natt.
Jag kommer titta, titta, titta.
För mina ögon vill osova och jag tänkte på ditt skriv idag när det enda jobbiga föll.
Det gör inget?
Gör det inget?
Jag tycker om. Jättemycket.
Munstycke och bakstycke och varma händer och solhår.
Och kanske, kanske.
Kanske och hets. Eller hast och bäst och titta och känna.

Såhär lugn går allt bra. Verkligen!

Jag hade just tänkt hela meningen, hela meningen på when you're young... (eller, hela och hela, hela MIN mening, inte hela dendär) och så såg jag himlen. "Titta, det är stjärnklart". Lillebror andades djupt, lugnt. Han sov. Storebror körde bilen, koncentrerat, fick inte titta åt sidan. Pappa var tyst. Jag trodde inte att han hörde, han lyssnade på något annat. Vägen, kanske, eller sig själv. Så som jag också brukar göra. "Då blir det en kall natt." Han hade lyssnat. Eller hört. Och plötsligt vände allt. Bara vände. Det behövdes inget mer. Det skulle bli en kall natt och det var det bästa som kunde hända just då. Min pappa. Och jag tittade på stjärnorna lite till. Sen somnade nog jag också. Och när jag öppnade dem var det svårt. Jag somnade så precis i min fluffsäng i den kalla natten. Det var snö när jag vaknade.

En bit om att fly från verkligheten och levandet så att det gör ännu ondare att komma tillbaka, det finns det väl ingen mening med? Att allt som finns där, som är jobbigt, bara blir ännu jobbigare? Flyendet försvinner när det är över. Försvinner och skaver, kanske. Och verklighetslevandet gör ännu ondare. Meningslöst, känns det inte meningslöst? Jag förstår inte det.
Jag tänker att det bästa är att fly för att försvinna från en stund. Men komma tillbaka. Uppfylld. Uppfylld och allt verklighetslevandet finns kvar, men blir kanske lite lättare. Gör inte lika ont. Uppfylld. Det försvinner inte, man kommer tillbaka med något mer, något mer och jättefint. Då är det onda lättare att göra, är det inte?
Något oförskarvligt, kanske. Eller bara något som håller. Så man slipper ljuga för sig själv.
Gah, det är svårt.

Vita skjortor.
Visst säger man ostyrigt hår?
Och kanske en liten, liten rand rakt över.

När allt detdär ändras och blir dethär. Då knyter jag och drar för mycket.
Jag gör om hela låten.

Vila bort.
Det är bra.
Jag vet inte riktigt var jag ska placera. Vad jag ska placera.
Vet du vad du ska placera?
När det finns så mångamånga småsaksskarvar som bara flyger runtrunt.
Vad ska man greppa först?
I vilken ordning?
Möjligheter.
Det finns så väldigtväldigt många.
Jag blir sådär tyngd fast jag inte vill. Men det lättade. Precis det lättade. Jag satte på "Best Thing" och OJ, bara flygpirr! Savage Garden, det får aldrig underskattas!
Och jag tror jag placerade bra.
Eller, jag placerade bra. För det känns bra.
Vila bort. Och placera lite.
Lite i taget. Det bästa är nog lite i taget.
Men det blir så att när det tyngd och vrål och matttrött då går inget. Inget placeras. Nejnej.
Och när det är jättesuperhyper då vill allting placeras. Då är det svårt. Det blir jättejättebra men oftast med något skav.
Sedan finns ju flygpirr och lugnglädje. Då blir det lite placerat utan skav. Bra och fint sådär. Fast ändå kan det bli skarv.
Det kan. Eller inte.

Men nu ska jag sluta skriva självklart fladder.

Jag kan skriva att jag saknar Olle. För jag har inbillat mig att jag behöver en bamsebamsekram just nu. Inbillat mig glada ögon. Duvet. Supermakternas skog?!
Tarvligt..?
Trevligt!.