MENS

Det enda jag kan göra utan att dö när jag har mensvärk är att sova eller stirra. Eller skriva. Just så. Inget annat, det blir fullkomligt miserabelt.
Men grejen är den att det jag vill skriva, det jag skriver, när jag har mensvärk bara är miserabla saker. Nästan:
Paris var fantastiskt.
(Det var inte miserabelt skrivet)
Bra jobbat, kan man tänka då.
I rött, svart och brunt.

Nej, Paris var blått och grönt och vitt och rosa. Typ. Helt fantastiskt! 
 
Nu ska jag ägna mig åt diklofenak och dålig hållning.

Allting mjuknar med solen

Tänkandet mjuknar med årstiden. Lättheten ökar med solljuset.
Det har ju alltid varit så?
Mina tankar är för mycket för mig själv ganska ofta.
Jag måste dela för att stå ut.
Ibland förstår jag inte på vilket sätt och sedan kommer allting ut bakvänt, snett, förfärligt.
För vem är inte förfärlig, någon gång?
Jag älskar det förfärliga. Att röra vid det puttrande och ilande.
Men ibland räcker det, helt bara. Jag älskar att röra det vackra och sköra och fina också.
Och det hållbara. Det älskar jag mest. För det betyder att gränserna kan flyttas, att regler kan rubbas, att något kan växa och något annat krympa, något förfalla och något vänta. Hela tiden.

Jag älskar att allting mjuknar med solen.


Island

Såhär skrev jag till Liz:

Alltså. Allting har överträffat föväntningarna. ALLTING. Särskilt efteråtkänslan. Jag är sjukt harmonisk och euforisk och lugn och uppfylld och tillfredsställd och rörd. Men mest harmonisk. Som jag har längtat efter denhär känslan! Och så är det Island som framkallar den. Tänk att romantiserandet på alla sätt var sanning och att klyschan inte var någon klyscha i den bemärkelsen och att allting var som rening för själen.
Jag vet inte men jag är inte tillbaka i hemmaverkligheten ännu. Min kropp är i harmoni med känslorna och tankarna.
Oj. Jag kände bara att jag måste skiva dethär. Nu.
Resan var den bästa någonsin!


Island, mitt hjärtas land. Själens land. Ön i havet och allt i inget. Eller allt i allt.

Att känna total harmoni.


det som räknas

Det är konstigt egentligen
För samtidigt som jag vill sjunga med i alla låtarna, känna smärtan, gemenskapen, intensiteten, överväldigandet
så går det inte bara sådär
För när jag kommer hem är det bara jag och allt är så himla himla bra och långt borta
det är jag i vårt hus, med zilla i köket och allas lugna andetag
de vet ingenting om mina nätters bravader
och det är en trygghet
att de inte är någonting som behövs vetas, ingenting som är av värde
för jag kommer hem. HEM! Sover hemma i min säng, vet att jag är hemma
det är det som räknas
att jag är hemma, behöver inte smärtan och överväldigandet
det tog slut en sommar
nu är tryggheten det viktigaste
det allra viktgaste


Svid

Mitt huvud sviker mig gång på gång på gång
Jag tänker tills jag blir tokig
Det svider
sviiiiiiiderrrrrrrrrrr

Dessutom har jag ont i nacken och det beror på min sovställning. Tempurkudde?

Näe. Vissa timmar alltså. Vissa tankar alltså. Vissa timmar och tankar förstör alla fina tankar man hittills har haft om dagen. Trots att halva dagen har gått finfint.
Sjukt drygt. Det svider.

Ju bättre koordination destå bättre studieteknik

Jag har en mycket bra psykologilärare. Och trots att jag känner mig helt normal och bekväm så tittar människor på mig som om jag vore obekväm och konstig. Jag har ju klippt hellugg, har stuprör, en mönstrad sjal och en iPod. Hur fasiken kan jag inte passa in då?
Det är nog mina skor. Mina kängor. Fast de är ju inte kängor. Mer stövlar? Vinterskor. De är inte svarta pippiskor, de är bruna, halvhöga, mocka, rundad snörning och helt grymt mjuka och varma. Dessutom är jag kort.
Det är nog så, med dessa skor och denna längd får jag inga vänner på högskolan.
Fast hur får man vänner på tio minuters paus?
Jag fick kontakt med grannen första mötet. Ica skapar gemenskap.
Andra mötet sa jag hej till en tjej på toaletten.
Tredje mötet är på torsdag. Tredje gången gillt?

Näe. Jag pallar egentligen inte att skriva ironiska inlägg och skämta snyggt.
Det blir ju mest patetiskt i slutändan. Det är precis sådanahär inlägg jag inte gillar att läsa.
Såklart måste jag skriva ett just därför.

Det mesta får inte plats här. Det mesta får plats på papper, skrivet med penna. Det går tydligen bättre.
Jag skirver böcker och filmmanus i huvudet varje kväll, som vanligt. Repliker, meningar, punkter, ögonblick, färger, ord och snygga övergångar.
Och så tänker jag mycket på hur jag vill att det ska bli och hur jag vill att det inte ska bli.
Påminns om ansikten och människor som jag trodde jag hade glömt eftersom att jag var femton och nyförälskad i livet eller arton och full.
Hejhej. Jag känner mig så väldigt trygg nu. Men det skiner liksom igenom när jag blir för trött, när jag vaknar upp eller när jag tänker till.
Hejhej. Jag älskar dethär! Fast på ett ängsligt sätt.
Men ändå. Snart byts allting ut och det är på tiden.
Men allt byttes ju nyss ut?
Jo. Men inte jag.
Hejhej.

Somliga sätt gör mig trött

Trött
på ögon som endast ser det jobbiga och det utelämnade och väljer skådespel för att fånga attityder
attityder på burk, massproducerade, varumärkta, kostsamma, med knappa marginaler
fasiken vad jag saknar marginaler ibland!
Trött
när jag låter mig själv dras in i deras ögon, kopierar deras blickar, så fort jag omger mig med dem
piratkopierar, betalar aldrig fullpris,
jag betalar inte fullpris till de som redan tjänar multum på manipulation
jag kopierar och sover dåligt och tänker förfulande och förvrängande
men
         jag är ganska oteknisk så mina piratkopior blir aldrig särskilt bra
då lägger jag ner, andas ut och hyvsover

för det vore inte rättvist att köpa attityderna
inte mot mig själv
och verkligen inte mot alla jag tycker så fruktansvärt mycket om

jag tjänar pengar på att låta barn måla, leka, prata, hoppa, skratta, pyssla och gå på toaletten själva
helt okej
men man kan bli trött på det också

Fast dansa blir jag aldrig trött på!

(Här finns ett stort antal feta citat från feta låtar som jag skulle kunna lägga in
men som sagt så ska jag inte köpa dem, inte piratkopiera dem, inte ge mig en attityd
eller hur var det nu?
ehm

det blir bra såhär. inlägget alltså.)

Oh la forza di un grande groupo

Såhär tänkte jag:
Mycket snö är bra för alla blir mjuka i kanterna och tystnaden ger alla tid att tänka.
Samtidigt kommer saker upp till ytan när det blir kallt, som att jag stundtals fryser mitt självförtroende och inbillar mig att jag är hemskt oallmänbildad och att egentligen vet jag ju ingenting, vet ju vi ingenting. Ingen vet något alls. 
På ett sätt skulle jag kunna bli en poet av det melankoliska slaget.
Men det skulle inte gå i längden, för kärleken segrar alltid och jag hoppas och känner för mycket värme för att melankolisera allt.
Hoppfullt Pretantiös kanske.

Sen vill jag berätta vanliga saker också. Som att jag pluggar stenhårt och lär mig bra saker och har fått bra muskler. Och att jag ska vara på TV två helger i rad. Och att jag ska åka till Island och Paris. Och att jag inte har varit kär på jättelänge och knappt vet hur man saknar förälskelsen.

Men det mest vanliga är nog att jag inte vet vad som kommer hända egentligen. Det är bra!

Too free to be gone

Det finns något slags sökande att leva efter modeller, olika tallriksmodeller, och alla tankar, lärdomar, uppfattningar strömmar hela tiden. Hela tiden!
På något sätt ser jag till att få det jag behöver av allt och på något sätt ser jag mig själv utifrån väldigt ofta. Och på något sätt är allt så väldigt viktigt när jag ger mig in i det.
Farligheter är inte farligheter längre när jag väl möter dem. Och jag kan inte låta bli att ge av mig själv på ett sätt som jag mår bra av i stunden och som jag vill tro behövs just nu, just då.
Sen överanalyserar jag saker i onödan, men det är liksom en del av processen. Jag skrattar åt dem samtidigt som de skaver lite, vilket gör att jag kan släppa det snabbt.
En bra distans! En viktig närhet! Vissa stunder tycker jag att jag har funnit den perfekta distansen och närheten till mig själv, till människor omkring mig och till orden.
Allt klaffar och svirvlar!

Det jag egentligen vill säga är nog:
GE KÄRLEK NÄR NI KÄNNER FÖR DET. ALLTID!
eller kanske:
GÖR ALLT MED KÄRLEK, DÅ BLIR DET BRA. ALLTID!

Och dansa, det är en slags kärlekshämtare. Och kärleksgivare.
Dansa!


Det viktigaste inlägget. Någonsin.

Detta måste vara det viktigaste inlägget någonsin i min blogg (helt klart det mest aktuella i dagens samhälle);

När jag för en gångs skull får sitta i MITTEN, inte bakom
När jag för en gångs skull får DANSA in, inte sitta still
När jag för en gångs skull SYNS och inte är dold bakom strängar och trattar
När jag för en gångs skull får chansen att HÖRAS, och inte dränkas av allt annat
När jag för en gångs skull har ett instrument som STICKER UT (det ser ut som en leksak men låter som en hel galapagosö)
När jag faktiskt har den BÄSTA utklädnaden och lever min roll fullt ut
Så är det enda jag får tillbaka en suddig mustach bakom en skarp och strålande Flinka Nils
Ett enda foto på mig hade gjort mig gladast av de glada
ETT ENDA

Men det enda jag kan göra nu är att citera Kalle, älskade Kalle;
SKÄMMES TAMEJFAN!

Jag trodde jag kunde lita på gränslöst hemsida, jag trodde faktiskt det

(Nej. Jag har inte facebook.)

Tillfreds/fantastiskt

Fantastiskt vilken skrivtorka här, fantastiskt vilken bildtorka här, fantastiskt vilken internettorka här, fantastiskt vilken värld det finns om man letar lite, reser lite. Fantastiskt vad jag har mycket idéer som jag inte alls känner för att skriva här just nu.
Det är fantastiskt att jag är här och att jag mår fantastiskt bra. Och att behovet inte kliar. Jag kan tillfredsställa det.

Det är fantastiskt.
Att jag kan tillfredsställa mitt behov!

Som en liten gåva såhär i juletid skall ni få en bild från förra julen i Bastberg (fantastiskt igen).
Håkan Hagegård som Papageno i Ingemar Bergmans uppsättning av Trollflöjten.
Fantastiskt!


HEJS

Imorgon åker vi till Norditalien i tio dagar och jag tror det blir helt fantastiskt! Sjöar, berg, vatten, vin och skördefest på slottet. Och vackra färger. Nya nyanser!
Först ska jag till Elsborg och säga hejdå till en massa fantastiska vänner.

Hej då dimman!

Dimma

Dimman utomhus börjar som en fascination, ett vackert höstspel där all mystik får plats på samma gång. Men den blir sakta och smygande för tjock på ett förrädiskt vis som gör att det inte går att andas. Ibland går det inte bara, inte alls. Andningen tappas plötsligt. Det jobbiga är att när jag tappar den så får jag inte den acceptansen jag visar när andra tappar andan, kvävs eller böjer sig ner för att kippa efter luft. Jag berättar och förklarar och alla förstår helt och fullt och åtgärderna är tydligen enkla och ska vidtas omedelbart.
Men inget händer. Alla nickar, förstår precis och säger sedan "men nu äter vi".
Jag tycker illa om att ofta vara den som påminner, uppmanar och tar ansvaret för allas dåliga samvete.
Det jobbigaste är att det är jag själv som tar på mig rollen och har svårt att kliva ur den. För när jag gör det, när jag kliver ur den, då blir det uppror, hårda ord och panik. Det är ett tecken på att jag behövs, men det värmer inte, det ger mig inte luft. Då måste jag iväg och hitta luften, hitta den tappade andan.

Andan finns i luften. Luften finns ute. Ute är dimman. Jag går länge, länge och inser att det inte är utedimman som kväver, det är innedimman. Innedimma kan fastna i det mesta; vrår, bord, speglar, toaletter, mattor och bland papper och tyg.

Den måste städas bort.


Lugnet

Vi vaknar tidigt till snö, en ridtur ställs in pågrundav snöstorm i Boda och jag sitter en stund helt lugn innan jag somnar om igen. Några timmar senare vaknar jag och tänker att allt hade varit bättre om jag inte hade somnat om igen. Mensarget kan inte stoppas och tillslut bestämmer jag mig för att promenera bort det, i alla fall för en stund. Zilla gillar snö och skog. Jag gillar snö och skog. I skogen är det riktig snö, inget slask. Hård vind och snödans. Nick Drake är fantastisk. Jag promenerar bort mensarget för hela dagen, vilket gör mig jublande inuti och ger mig röda kinder och varm näsa.

Det är faktiskt helt miserabelt med mens ibland. Något fattas konstant och kroppen förstår inte, vill inte, försöker inte ens. Det finns en massa knep också, men det gäller att välja rätt knep för rätt mens och det är ungefär lika svårt som att vinna på triss ("ibland händer det").
Blod, svett och tårar ni vet.

Mens är faktiskt något man får klaga och skylla på hur mycket som helst. En kvinnas rätt!

Fast bäst är när knepen hjälper, som idag.
Nu ska vi äta den bästa vegetariska lasagnen som finns med de bästa tvillingparet som finns.
Sen blir det nostalgitripp och kramar på Arenan och dans på Faluns bästa Popklubb.
Knep som hjälper!


I viss mängd

Det har regnat löv idag. Jag tog ett fint kort på Zilla och bubblade lite. Det är fint med ensamhet, visst. I min mängd är det bra.
I min mängd, inte mer ensamhet än så. Detta är bra, det räcker. Jag har lärt mig hur det ser ut nu och jag har lärt mig tycka om och vila i den.
Men jag skulle verkligen inte ha lärt mig det lika bra om jag inte hade varit tillsammans också. Tillsammans är det allra, allra viktigaste. Meningen känns verkligen då!
Det är egentligen sjukt hur allting utvecklas, hur samhället pressar människor att hyperutvecklas och egofixeras. Och när de sedan är sjuka av ensamhet och egoutveckling måste de få medecin. Sex är botemedlet, sägs det. Karriär är botemedlet, sägs det. Kändisskap är botemedlet, sägs det. Självutveckling är botemedlet, sägs det. Ekobränsle är botemedlet, sägs det. Resa och upptäcka är botemedlet, sägs det.
Men medecinen har många biverkningar. Ångesten hänger alltid över. Den sjukliga destruktiviteten. Jag är så trött på den delen. Ett tag steg tröttheten till ilska och frustration. Det var nog bra, för genom det inser jag vad som är vettigt. Hur vill man, hur väljer man? Det är viktigt att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om!
Fast tryggheten är viktigast. Utan den går det inte att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om.
Tillsammanstryggheten är viktigast. Helt klart! Och den finns ju överallt om man letar. Det är faktiskt jättelätt att byta ut ilska och frustration och misstänksamhet mot skratt, engagemang och tillit!

Imorgon är det Gösta Ekman-kväll. Det passar fantastiskt bra i dessa tider!

Hej Gösta!
Ge alla trygghet. Tillsammans.
 Tack!



Einar



Hösten är vacker på ett sätt som gör att jag vill lyssna mig grönögd på stråkmusik och skönsjungande män. Sådär högt flytande falsettliknande eller mörkt markerande omslutande.
Titta på träd med en hund som matchar hela min höstvärld, sticka halsdukar med en liten, GLAD farmor, tapetsera med tyger, omges av berättande människor och känna att jag har hittat.
Det är lika stor skillnad på en ledsen och en glad farmor som det är på vrång bitterhet och positivitet med känsla.
Ungefär som grått & gult och hej & öh och otakt & inlevelsefullt.
Jag gillar den glada farmorn och posiviteten med känsla bäst. Helt klart!
Förra inlägget var bittert, jag vet, men faktum är att detta inlägg står för det mesta av mig. SÅHÄR är det ju! Ska det vara. ÄR DET.
Man blir maktgalen på att sjukt trevligt sätt!
Ingen skadas heller.

Att lägga energin på den glada farmorn och tiden på berättande, vakna människor istället för att energiskt hata Bamse och slösa tiden på att leta fel i människors självklara fettvalkar och för stora näsor är profetian.
Att gå under av negativ bitterhet är grymt ohälsosamt och till ingen nytta. Dessutom bryr sig inte Bamse om det. Inte alls.
(För att tala klarspråk: Det är ingen fecke på G.      Alls.     
Trots att du är fett on the mood.
)

Egentligen är detta inget man kommer på en gång i livet och sedan lever fromt. Det finns ju jämt, men man letar sig blind ibland. Att hitta är att öppna allas glada ögon mot en själv.
Ja, ni fattar.

Imorgon ska jag sjunga duett med Chris Martin.

Detta är en lycklig höst, sannerligen.

Behovet

Dethär med att inte vilja tillhöra allt som är falskt och fel och undertänkt. Allt oreflekterad invana är så konstig!

JA: Jag har fått väldigt bra, helfin tid som jag behöver (och behövde) och jag tar den till mig i hjärtat, hjärnan, i knyrfarna och alltihop. Viktiga behov som tillfredställs, viktiga känslor och viktig vilsamhet.

Men; känna behovet av något viktigt, nyttigt, trivsamt, helt, uppbyggande och försvårande förenklande. Att göra något som verkligen känns på riktigt! Det är jobb jag menar. För rutinjobb funkar ett tag, men jag blir rastlös, irriterad och aggfylld emellanåt. "HALLÅ! Vart är vi påväg allihopa?" Vill jag liksom måla över alla trötta blickar, hårsprayblonderat plattångshår, foundationmascarablankansikten, grabbig dumhet och understimulerad känslighet, påklistrad lättsamhet och euroshopperkyckling som är billigbilligbillig och fel på kvitton med 14 öre.

För pengar är bra trots allt och jag tänker aldrig se mig som en av dem att målas över, att stanna i svennsonicasuperalltmedkorvochmos och låtas leva med utan högre tankar om något. Det är för en tid och allt har sin tid och allt viktigt utförs inte samtidigt, för först krävs erfarenhet och eftertanke, jag har lärt mig det, förstått det och intalat mig det.
Att göra någonting man kan stå för och prata om på flera sätt, jag tror det är grunden.
Jae.
Människokänslan, den växer och frodas av jobbet. Det är också viktigt. Allt det som är bra, det tillfredställer lika mycket på ett direkt sätt som på ett långsiktigt smygande sätt.  

Men det viktigaste är nog att jag har en muminvägg, ljuvliga vänner, smarta syskon, en mjuk mamma, en älskvärd far och en behövande hund.

Fast sängen är nog det allra bästa i det mesta.

KÄRLEKSLÖN

Hela sommaren. En enda stor kärlekslön!
Matadoren vet - "Dig väntar kärlekslön"
Ja. Sannerligen var det så, är det så, blev det så och vi förtjänade det, allihopa.
Det är som att luften bor i musiken och känslorna i vädret och skratten i allas ögon.
Allt har varit en kärlekslön!
Och nu ska det fortsätta. Det ska fortsätta och fortsätta. Kanske inte just kärlekslönen, men luften, musiken, känslorna och skratten ska ju fortsätta.
Jag undrade länge men nu har jag möblerat om. Rensat lite, omorganiserat och det känns att nu bor allt här. Nu är mitt rum mitt och blir lugnet.

Det är helt rörande på något sätt.

OJ

Allt bara flyter nu. Det är helt fantastiskt, faktiskt!
Jag skrev en sak för länge sen: på sommaren ska man göra det man tycker om
Det är väldigt sant!
Och revolutionen. Den kommer. Jag vet det.
Det är mest så att man ska hantera allt.
Varsamt men positivt. Med värme kanske? Ja, såklart med värme! Det är innerligheten och värmen som behövs jämt - tänk om det kunde ersätta grabbigheten! Tänk. Det vore helt fantastiskt!

Det finns inga sådanadär fin-ord just nu. De kommer som mest när jag behöver ta och ge och lite till.
Just nu behöver jag inget! Det är då det är en underbar tid att finnas till som människa!
Så är det!
PUSS.


HÄR GÅR JAG PÅ LUSTIGFOT!

Vissa saker vill jag bara skrika eller banka ut.
Jag vill virvla. Virvla mig trött. Jag vill bita hårt utan att något går sönder.
Eller jag vet inte.
Ta tag. Jag vill hålla tag. Värma mig trött.
Jag vill att allt bara ska rinna av, rinna ur, flaxa bort.
För jag orkar inte nu.
Jag är bara detdär lilla. Detdär lillalilla som inte får plats.
Just nu vill jag inte ta någon plats. Ingen plats alls, faktiskt.
I morgon kanske. Då. Då vill jag ta plats igen.

Vissa saker vill jag bara ska vara tosse i all oändlighet.
Vissa saker tossar i min mage och mitt huvud.
Tossebarn är något man måste ta vara på.
Olle till exempel. TosseOlle får mig så väldans glad! .
Och att dricka cappuccino eller riktig choklad med vispgrädde och äta chokladbollar och titta på Melonia och mysa sig varm med vänner. DET får mig väldigt glad!
Ja, detta borde kanske skrivas som dagens nippertopp (www.nippertopp.blogg.se).
Ja, Muminfenomenet är nästan för bra för att vara sant. Nästan.
Men det finns och det tröstar och klappar och det pirrar och det känns.
Ja, detta är nippertopp. Allt kan skrivas. Allt och inget.

Jag vill och jag vill inte.
Jag kan och jag kan inte.
Jag orkar inte?

Men skymningen.
Men natten.
Men jag vill tömma dendär kappsäcken och segla iväg i den.
Men the morrow will heal the night.
Är det så?

knytt


Tidigare inlägg