Aj

På något sätt känns alla ord fel och min tankar sämst. Jag kan inte gå på ytan nu, jag kan bara gå på djupet. Jag vill aldrig bli dendär som fläktar, stressar, flödar förbi utan att tänka. Och samtidigt vill jag vara det. Jag kan aldrig vara lagom, för given. Kan inte passa in på ett sätt som samtidigt sticker ut precis sådär eget och intressant, på ett sätt som gör mig självklar men händelserik och kanske trygg, kanske säker, kanske smart.
Vilken kunskap behövs nu? Vilka ord är rätt? Vilken känsla ska jag spara?
JAG VET INTE.
Det blir alltid de orden jag kommer fram till när jag frågar och frågar och skriver och skriver och maler och maler.
Maler jag för mycket? Jag vet inte.
Jag vet inte om allt beror på omgivningen eller mig själv. På allmänkänslan eller agneskänslan.
Om det nu är någon skillnad på allmänkänslan och agneskänslan. Det måste vara det! Det måste vara skillnad, annars skulle det inte behövas något, inget alls. Det måste vara skillnad för annars skulle jag inte känna behovet när jag kryper undan allmänkänslan. Det måste vara skillnad för annars skulle jag inte tappa bort mig och tänka efter och känna att dethär är något eget som ingen kan jämföra. Om det inte var skillnad skulle det finnas en mall, en bok och en lärare.
Jag vill inte det.
Det måste vara skillnad!

Egentligen handlar det kanske om att jag vill göra det bra som jag kan göra bra. Jag kan göra vissa av känslorna bra och jag kan göra vissa ord bra. Borde jag inte göra det bra då, det som jag kan?
Jag kan ju inte allt som jag vill kunna, kan inte göra allt bra som jag vill göra bra. Men jag vill inte göra misstaget att skita i det som jag kan göra bra och låtsas att jag kan det som jag inte kan. Då blir det dåligt ändå, blir det inte?
Fast det svåra är kanske att hitta det som man kan göra sådär bra, veta vilken känsla man kan spara bäst, veta vilken tanke man kan säga på riktigast sätt.

Näe. Jag vet inte! Näe.

image185

(Tage gjorde exakt det han kunde göra bra. Han hittade det! Annars är jag grundlurad.)


SOLSKENSDAGAR

Solskensdagar är dagar då allting är det finaste man sett! Dagar då solen bara finns för att förhöja och förnöja.
Jag tror ni fattar.
Jag fattar! Helt sådär blev hela veckan en solskensvecka och jag ser glada ögon mest hela tiden. Helt hyvens, hyvars och uvis.
Vissa dagar, veckor står man ut med blod och illamående för solskenet, brunt lockigt hår och uvarna tar över hela världen och det finns inte plats för det onda, inte nu.

Solskensdagar är dagar då allt är det finaste man sett.

image184

Vad gör man?

Vad gör man om inget känns? Jag vill ju att det ska kännas. Men idag har jag helt missuppfattat mig själv. Varför känner jag inte mig själv? Vad gör man då?
Jag vet verkligen inte vad.
Det känns som att jag nyss har förstått att jag finns och måste ta reda på en massa om mig själv och om världen.
Jag är inte alls sådär smart som resten, jag är verkligen inte det.

Allt gör att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag inte vet vad jag har. Vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag borde göra, vad jag borde säga. Då blir det att jag ångrar mig sedan, när det redan är gjort eller sagt.
Jag kunde ju förut! Jag kunde ju! Nu kan jag inte. Inte alls.

Tiden håller inte måttet. Inte alls. Den går i dvala, hela tiden. Och jag kan inte ens gråta över det, inte ens mjukna till röster, så mycket okänns allting, så mycket okänner jag mig själv.

Jag önskar att jag vore ny. Helt ny.
Då skulle jag tycka om mig.

Och ändå, ändå är det helt lugnt nu. Eller hur? Det är ju det. Jag sparar till en anna dag bara, jag sparar allt.
Snart, snart ska jag använda det. Men inte nu, inte när jag inte ens känner mig själv.

Behövs ej, inget, inte alls

Jag vet inte alls vad jag har! Varför finns jag inte sådär som jag behövs?
Jag kunde ha haft en hel dag, en hel eftermiddag, en hel kväll, en hel natt. Men jag behövs inte alls just nu, just idag, just i eftermiddags, just inatt. Jag behövs inte alls och då har jag inget längre.
Jag har ingen dag, ingen eftermiddag, ingen kväll och ingen natt.
De försvann när jag inte behövdes längre.
Jag behövde hela denhär kvällen, verkligen.
Jag fick den inte, verkligen inte.

(Jag tror att jag vet hela tiden. Men jag vet inte alls. INTE ALLS.)


Därv

Jag fördärvar mig bara när det för sent. Man ska ju sova då.

Fast om man sätter av musiken så blir allt plötsligt mycket enklare. När det är såhär sent.

Jag vill ha Zilla här. Det skulle vara mjukt. Lite ledsna ögon men mycket lukt.

Men nej, inte när det är såhär sent.

Min

image182

En Stockholmskänsla som obehagar, försvinner och kommer tillbaka på ett helt annat sätt.
Som en Uppsalakänsla, mer.
Av en helt annan person.
Att minnas med frid är en svår sak.
Jag minns helst med lite smärta, lite sorg blandat med en helt underlig värme.
Just nu minns jag med frid, för känslan kom tillbaka på ett helt annat sätt. Med frid och en bra värme. Just nu vet jag vad jag har.
Jag minns tillochmed framtiden genom alla mjuka ackord. Jag vill minnas den. Och jag ser den, minns den med frid.
Det är såhär jag behöver hitta mig själv. Det är såhär jag behövs för att veta vad jag har.  Ja, såhär.

AVSKRIVET

ÖJ! Nu finns min bok på www.vulkan.se! Köp den, vettja.

image181

Snusmumrikens sång

Det var en bra grej på radion idag.
Jag har gjort världens bästa investering.
Jag drömmer fortfarande helt störda drömmar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Våren är värd allt slem.

För det finns verkligen någonting nu.

(Och justdet, sedan förstörde jag lite.) 

det enda jag behöver är en liten smula frid

jag brukar inte låta drömmar styra hela min natt. men nu är det inte jag som styr, det är drömmarna som styr mig.
jag förstår inte alls! varmt och kallt om vartannat, vaken, blunda allt blir hysteriskt när det enda jag ser är talibaner, bebisar och en nattstad som jag tappar bor mig i. jag är liksom utmattad när jag ska gå upp. det gick inte idag. så jag somnade om.
för om jag ska få frid måste jag få sovet. drömmarna kan jag ta sedan. jag blir så självkritisk utan sömn. jag måste ju hitta övet och spelet nu!
jaha.
en smula frid. det enda jag behöver. och så vill jag ha mina fingrar tillbaka.
tack.


Det blev dans och sedan söndag.

image180

Och det blev dans.
 
Men fortfarande är söndagar halvtrasiga och det är blir så jobbigt när jag tänker på att jag inte vet vad jag har. Jag vet inte alls vad jag har fast jag är säker på det i de ögonblick då det egentligen inte spelar någon roll. Det är söndagssyndromet som gör mig till ovan, osäker och ogjord. Sedan kommer skogen och ger luft. Ja, jag får ju luft i alla fall.
Sedan kommer måndagen med kaffe och allt efterarbete som tar så sjukt mycket energi att jag faller lite, lite hela tiden.
Men det är ändå mest söndagsproblem, eller hur, så låt det vara så för nu.

Fullbordat?

My time is now.
Om och om igen.
My time is now.

Jag tror jag har romantiserat hela världen.
Det känns så riktigt. Oviktigt och oändligt viktigt.
Jag ska äta laxen och laxen nu. Sen ska allt bara rinna, flyta och dansa.
Allt gör det nu. Pågår. Hela tiden. Det rinner, flyter, dansar.
Glada ögon!

Helt fantastiskt!

image179

Sanningen

Sanningen är att jag behövde all denhär tiden. Jag behövde den mer än något annat och jag behövde mig själv för att fylla behövandet.
Jag lyckades bra. Jag lyckades, men det finns alltid en hake.
All min tid, all jagtid, all självtid, den är inte tillräcklig. Jovisst, jag har dagarna, men sedan slutar människor jobben. Jag har dagarna och de är fullkomligt fantastiska. Sedan kommer kvällen och tar med sig människorna hem från jobben. Min tid är över, men jag försöker hålla kvar vid den, alltid.
Det går inte. Den är försvunnen. Men jag letar, förgäves. Jag letar vid pianot, i rummet, i sängen, i spegeln, tills jag kommer till det oundvikliga - datorn. Den raserar allt. Allt! Felsöker i panik. Kan inte lokalisera felen. Ångestklickar och ångestblickar.
Jag säger bestämt nej och godnatt till kvällen och människorna. För kvällen är inte min på något vis, människorna tillhör inte mig för tiden har blivit deras, inte min. Då satsar jag på somnet. Men somnet har stannat i dvala, ramlat neråt och fastnat i allt garn. Somnet är allt annat utom mitt.
Men det är inte hela sanningen.
För vaknet är mitt eget. Bara mitt.
Sanningen är att vaknet är mitt eget helt och hållet.
Resten vet jag inte.

image178

Säg mig vad vill du ha?

Vädret är befriande. Det är tur. Då är det lättare att komma tillbaka.
Att regna bort är en bra rörelse, för något måste göras nu, det är på tiden.

image177

Egentligen

Det enda som egentligen behövs är inte alls sömn.
Det är mest mammas rörelser.
Och bortanför.
Bortanför finns många platser att se och sovas.
Bortanförsova?

image176

Bastbergsbastun

Jag flyttar gärna in i bastbergsbastun. Med någon med ett kort, vackert namn och ett lugnt leende.
Eller bor där som nu med Hanna och Ebba. Med mamma och pappa, med syster och bror och allt vårt. Allt lovlugnt och all finhet. Harmoni, verkligen fulländad harmoni! Jag har inte sovit så helt på länge. Så effektivt och effektfullt. Och allt vackert, jag dånade en bit.
Och ödehuset. Och skogen. Precis så är det.

Det är lite lättare att komma tillbaka nu, men det svåra är fortfarande ogjort.
Det var svårt att åka. Jag flyttar gärna dit, ett år eller så.
Med någon med ett kort, vackert namn och ett lugnt leende.


Bajs och blues och orangejuice

Det finns kvar väldigt mycket kärlek.
Jag har varit väldigt känslig för snabba tempon på sistonde,
men det finns faktiskt kvar väldigt mycket kärlek i det snabba, nu när jag tar mig tid.

Alla bergssidor är ändå de högsta av det högsta, det åtkomliga som jag kan ta mig över.
Det långsamma, sin rinner fram och tillbaka, kan kastas över och rinna bort.
Det finns sådana vägar, de finns och tillsammans blir det väldigt mycket kärlek.
Fast jag har gjort den självständig nu och jag ska behålla bergen.

Kraften är borta, men jag har bergen.

Drygt

Allt är bara drygt. Jag saknar ingenting, jag bara längtar.
Trots detta var det den bästa måndagen på länge. Måndagar brukar vara förstörda bara genom att jag går upp på morgonen. Men inte idag. Kanske var det solen.
Nu är det ändå såhär. Det blir drygt när jag får tillfälle att haka upp mig.
Var med mig bara. Bara var för själv är jag mest besvärad. Besvärad av alla andra, av allt det andra som gör fel. Och ändå ibland är det precis rätt. Då blir jag mjuk på ett bra sätt och det känns precis.
Du anar inte hur det svackar och spirar.

För det är ändå så, att när jag såg regnscenen med skriket så visste jag att jag släpper dethär nu. Jag orkar inte bry mig mer. Inte alls.
Äntligen något som var självklart - Att släppa allt.

Låt något annat komma in. Nu är allt bara drygt och jag kan bara vila hos långtbortaorden.
Näraorden flödar helt. Skrivet är det enda orket.
Jag vill ta en paus och långtbortbo, det finns inget annat nu.

"Februari är en månad som håller livet ifrån sig"


Allt självklart är inte självklart

Allt självklart är inte självklart inte självklart inte självklart. Jag lär mig aldrig.
Och jag blir aldrig sådär som jag tror att andra förväntar sig. Aldrig. Fast jag tror det, att jag ska bli.
Men det är jag som tror, ingen annan som vet. Ingen annan som tror?
Jag undrar. Hoppas de på något men blir överraskade? Förstår de?
Ändå vill jag bara dunka mig själv när jag inte hittar orden och de korrekta tankarna.
Korrekt. Det blir jag aldrig på det sättet. Det går inte att acceptera utan att jag dör lite varje gång jag inte klarar det.
Det handlar inte om att göra och klara av. Inte för mig. Det handlar om att vara.
Jag släppte uppförandet för länge sedan och jag vet inte om jag vill ha tillbaka det. Jag släppte något för att kunna växa utanför. Vill jag vara innanför? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill. Men ibland önskar jag att det var bådeoch på något sätt. Att allt var självklart.
Men allt självklart är inte självklart. Jag måste släppa det.

Bara jag får blunda till Farväl Falkenberg-musiken först.
Det är det vackraste jag vet.

image175


Nu vet jag

Nu vet jag precis!
Det krävs en lång resa, massor med skog, vitt och mjuka tågrörelser.
Det är så mycket och att byta är bra.
Det är så mycket men nu vet jag precis.
Sådant man känner, bara känner.
Nu vet jag precis. Ta aldrig ifrån det. Aldrig

..

Sedan kom lugnet. Nu längtar jag bara. Fast med värme.

Tidigare inlägg