Syltpop

Allt självklart är inte självklart inte självklart inte självklart. Jag lär mig aldrig.
Och jag blir aldrig sådär som jag tror att andra förväntar sig. Aldrig. Fast jag tror det, att jag ska bli.
Men det är jag som tror, ingen annan som vet. Ingen annan som tror?
Jag undrar. Hoppas de på något men blir överraskade? Förstår de?
Ändå vill jag bara dunka mig själv när jag inte hittar orden och de korrekta tankarna.
Korrekt. Det blir jag aldrig på det sättet. Det går inte att acceptera utan att jag dör lite varje gång jag inte klarar det.
Det handlar inte om att göra och klara av. Inte för mig. Det handlar om att vara.
Jag släppte uppförandet för länge sedan och jag vet inte om jag vill ha tillbaka det. Jag släppte något för att kunna växa utanför. Vill jag vara innanför? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill. Men ibland önskar jag att det var bådeoch på något sätt. Att allt var självklart.
Men allt självklart är inte självklart. Jag måste släppa det.

Bara jag får blunda till Farväl Falkenberg-musiken först.
Det är det vackraste jag vet.