Syltpop

En otrolig trötthet kan ledas till stor kreativitet genom en kopp kaffe.
Kreativiteten kan dock vara svår att veta vad man ska placera.
Det finns jättemycket som bara ligger som jag vill forma och fixa och göra.
Det är ljust och sådär.
Det är verkligen jättebra.
Men om jag ska börja någonstans så blir det alltid skrivandet.
Jag börjar med det, jag samlar och sorterar lite, sen kan jag ta itu.
Ta itu med vad jag vill!
Det är svårt, men när jag fixerar blicken vid mina egna ögon så blir det nästan ett såntdär "Är det du?" "JA, det är jag!" "IIIIIIHHH!" + Vifta med händerna.
Då blir det bubblor!
Det är bra att börja någonstans, för då kan kreativiteten fixeras och bubblas.
Men det viktiga är nog inte att  göra av det nu, här, allt. Det går att spara och vila det och sedan plocka fram.
Det blir lättare då.

Det är bara svårt att hitta alla ord och göra hyvens som jag vill, men det känns inte på ett förlorat sätt.

Kan vara omening med att hitta ord och mening att bara ta det som det är. Ja.
Ja, dina ord stärker mig och jag vet;
Det är inte som förr, det är som nu
Det är nånting som fattas av det förra, men det rör förlite, det som behövs finns nog, det fattas av det förra men finns av det nya, för annars skulle det kännas, kännas på ett förlorat sätt.

Det känns inte på ett förlorat sätt.

När jag cyklade till skolan idag var nästan hela vägen över regemenet avstängd på grund av vägarbete och en tant höll på att bli överkörd. Dramatiskt, men mest förargligt. Jag blev nästan mer chockad än tanten som cyklade iväg fort som attan medan hon förvirrat skrek "HERRE GUUUD!". Helt galet, tänkte jag, helt galet. Och när jag kom  till skolan var jag mest rätt tom och vanlig. Det var ingen fara, allt var ju där när jag kom fram; klassen, Craig, leenden och dendär tryggheten, fast på ett helt annat sätt. Det funkar nu, det ska funka nu. Det känns så, det känns bra.
Bad, sol och billigt godis med fina vänner. Jättesommar fast skolan börjar. Det gillar jag. Asbra, helt enkelt!

Det är nånting som inte finns där längre, eller något som har kommit till under sommaren, något som gör allt så otroligt skönt på något vis. Jag slappnar av på ett helt annat sätt.

Det är lätt, ärligt och varmt. Det är bra. Så bra.

Okej. Då är det bara att samla ihop. Andas. Fast jag är trött på hela konceptet. Oändligt trött men ändå vill jag. Jag vill vill vill. Samla ihop. Det bästa av allt. Lite av mycket. Inte fastna. Inte tröttna. Men jag har inte förstått konceptet ännu så det finns inget att ta för givet. (Jo, det finns så otroligt mycket att ta för givet och jag är trött nu. JAG ÄR TRÖTT NU!)

Grejen är att det är lungan. Helt lugnt. Helt okej. Ja, du vet, allt detdär. Inte alls som förut, inte alls.

Men: Försvinn aldrig. Det är nog vad det hela handlar om.
Försvinn aldrig!

Allt jag vill är egentligen varm mänsklighet. Och så blir jag rädd när det ringer på dörren. Men det var en varm människa i alla fall. Och sedan, snart (?) kommer alla hem. Då kommer mamma hem och har köpt glass. Den godaste chokladglassen. Jag försöker verkligen bli sugen på riktigt och det funkar faktiskt.
Det är konstigt hur jag längtar efter mänsklighet men blir allmänt ledsen och otrevlig när jag möter det. Men mamma fixar, det gör hon alltid. Fixar sår, sjukdomar och ledsamhet. Mamma fixar. Med eller utan glass.

(Varje gång jag sneglar snett till vänster nu så tycker jag mig skymta en jättelik brungrå kanin med glasögon. Skumt. Men det tyder i alla fall på att fantasin är på väg tillbaka. Det är bra.)

När man har varit hemma för länge är allt tomt. Huvudet, magen, blicken, öronen, pappret, huset..  Ja, det mesta.
När man har varit hemma för länge med för mycket feber, för mycket hosta och för mycket slem är allt tomt förutom luftrören och jag kan försäkra er om att det bara är en förtvivlat irriterande faktor.
När man har varit hemma för länge och det närmaste man kommit den jämnåriga världen utanför är Falu Centrum i cirka 20 minuter, där jag mest ville kräkas på allting, hostade slem till tusen och kände mig allmänt fel, uppgiven och svimfärdig.
När man har varit hemma för länge med jättefint väder utomhus och tänker att "jag försöker väl", går ut på verandan, men det enda som möter en är världens huvudvärk och ultrasvettningar, då feber och solgass inte är en bra kombination.
När man har varit hemma för länge och missat en tripp upp till Härnösand där man hade tänkt sig att ha väldigt trevligt med en alldeles fenomenal vän och gå på en alldeles fenomenal festival i de Norrländska skogarna tillsammans.
När man har varit hemma för länge utan att man får veta om man har lunginflammation eller inte (som att det skulle göra skillnad..?).
När man har varit hemma för länge och nästintill kan TV:n utantill fast man inte vill, fast man hellre vill göra bra och fina saker, men som man verkligen inte orkar och därför hamnar framför den idiotiska TV:n tillslut iallafall.
När man har varit hemma för länge och inte berörs av vare sig musik, text, bilder eller färger och klänningar längre, när allt skapande bara känns meningslöst.
När man har varit hemma för länge och blir alldeles galen av ilska ibland och låter det gå ut över exempelvis en fluga, en väldigt oskyldig hund eller den äckliga maten som inte vill ätas upp, inte ens tittas åt.
När man har varit hemma för länge känner man sig alldeles för liten, obetydlig och menlös. Självömkan är i stort sett det enda man ägnar sig åt och faktiskt också så ägnas ett helt blogginlägg åt denna patetiska syssla.
När man har varit hemma för länge för sjuk för att resa, träffa, dansa, skratta och sånt, men inte tillräckligt sjuk för att ligga i sängen och halluicinera så är allt tomt.

Just nu skulle jag bara vilja att det fylldes av något.
Tomheten är för stor och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra av den.