Syltpop

Är det fel färg någonstans? Jag målar gärna över den. Om det går. Men inget går, inget står. Jag målar gärna över, men jag är för nervös för att ta fel färg och jag är för feg för den stora penseln.
Jag är för liten för att låta vuxen och för stor för att inte ta ansvar, inte försöka. Dethär är nu. Dethär är nu och jag borde ta tag, borde ruska om dig.
Men hur gör man sådant?

Hur ruskar man någon som är skör? Hur är man vuxen mot någon som är ett helt liv äldre? Hur gör man. Jag är villrådig, ibland handfallen. Ibland skyller jag på dig, på nuet, när något är fel, går fel. Det är inte ditt fel, det är inte nuets fel. Men vems fel är det? "Det är mitt fel. Jag gör så att alla mår dåligt." Så säger du. Så säger du som är ett liv äldre än mig och jag svarar lamt "Det är inte ditt fel. Det är allas fel. Man får göra fel ibland... Ähm..Men det är svårt." Dina ögon tror inte mina ord. Och varför skulle de? Orden som sägs ofta, orden som finns alltid och aldrig. Jag vill att de ska betyda.

Jag städar och städar och vill att någon ska sjunga mig ut, ut genom fönstret, som i sången.  Det går att sjunga sig själv, för att dämpa oro och ångest. Det går faktiskt.
Jag vill inte vara någon som går utan att trampa och tittar utan att se.

Men vad säger man till någon som är ett helt liv äldre?
Vem skyller man på när nuet försvinner utan förvarning och tankarna är för trötta för att uppskatta?
Vad gör man när dagen är för stor för att levas så som man vill?

Jag gör som jag brukar. Sjunger mig själv. Skriver mig själv.