Syltpop

Och så kom kvällen och jag cyklade hem men jag såg ingen blek greve med huvudet under armen, bara krakar i hörnen och så hörde jag kanske lite,lite av beckahästens sång.

Jag var inte beredd på Roberts ansiktsuttryck. Jag var inte beredd på känslan. Jag var inte beredd på att det tog så starkt i magen. Nästan tårar. Nästan tårar, men mest pirr.
Det var längesen fast det var nyss och kramen som aldrig tog slut. Aldrig, aldrig. Och när vi gick blev det "du gör det så svårt att gå, jag vill stanna".
Vi har aldrig gått.
Nu pirrar det och ett hejdå som var vi ses snart finns kvar.

elden.