Syltpop

Varför låter det alltid bäst på natten? Varför är tankarna sådär skarpa, klara och fina? Det är så mycket känslor och sådan stämning och fast jag är ensam så känner jag det där vackra. Jag behöver inte dela den med någon. Och jag tycker att natten kommer när det blir mörkt. Mörkt och ensamt.
Bra nätter är vackra och låter så bra att jag aldrig vill att de ska ta slut. Vissa sådana nätter är ensamnätter. Vissa är tillsammansnätter.
När det blir såndär harmoni, då är det verkligen totalvärme i hela mig. Totallugn. Att somna en bra ensamnatt, att somna i den där harmonin, är nog bland det bästa som finns.  Dom tankarna som kommer då är faktiskt otroligt viktiga för mig. Det känns som att le ett såntdär busigt litet kärleksfullt leende till sig själv. Ett vi-har-en-hemlis-som-vi-inte-behöver-säga-till-någon-annan-för-om-vi-vet-att-den-finns-där-så-räcker-det-leende.

Our hopes and expectations
Black holes and revelations

BOMB. Skolan börjar på måndag. Det betyder att sommarlovet är slut. Nästan. Och då kommer ju alltid  den där ångestpirrförväntan. Ångest och pirr i magen och förväntan för att börja. Ångest för allt jag skulle göra, allt som jag inte hunnit, och nu försöker hinna med på en dag vilket inte alls går, så jag lägger ner. Massa saker som man borde göra, som sitter och skaver för att de är ogjorda eftersom att jag är väldans duktig på att bara se det jag INTE har gjort och glömma allt jag har gjort. Och så kommer allt som en bomb så här två dagar innan lovet är slut. Och så blir man alldeles rastlös fast man gör massa saker och vet inte vad man ska göra av sig själv. ("Move it, Agnes, Move it!" Som min smarte bror sa till mig i ett svagt ögonblick...)
Och så kommer ju alla minnen tillbaka för hur det var för ett år sen. Och så inser man att otroligt mycket har förändrats och hur mycket som faktikst är likadant. Jagmenar, bilderna säger en del; Emma & Elin hade blont hår och jag hade långt hår, men skåpen står där de står och jag är fortfarande lika störd som jag var då (galenminen är inte ovanlig).
(Åh, vilken fruktansvärt lam jämförelse, men jag orkar inte vara mer än ytlig.)

Jag vill berätta att Dala-Järna är en fin plats också. Lite paradisaktigt sådär. För jag förstår inte varför man ska vara rädd för vackra och mysiga saker och jag förstår inte vad det är för fel att fly från verkligheten om det nu är det man gör. Nää, jag gillar Dala-Järna skarpt! Och så gillar jag födelsedagskalas med korv med mos och glass och lekar.

Och jag vill berätta att jag blev väldigt glad i morse när Sara ringde! Och att jag blev glad när jag städade mina byrålådor och att jag blev glad när jag möblerade tillbaka mitt rum så som det såg ut från början.

MAAAAAAAAWWWWWWWROUUUUUUUUUHFFLLLKKKS

AHHHH! Glädje! LIVSGLÄÄDJE!
Jag är sådär lycklig som man blir när man lyssnar på en bra låt och tänker på ultimata glädjestunder. Dessa bilder beskriver några (det är verkligen livsglädje, pirr-i-magen och skrattkramp).
Låten är: Tv-spel hjälper mig att gå hem med Tusenmannakavalkaden. IIIHHH! VÄRLDSBÄST LÅT! Jag blir glad i magen och lycklig i huvudet. MAKALÖST!

(Och som någon skrev till mig i ett sms...)
PS. Jag älskar er alla!