Lugnet
Vi vaknar tidigt till snö, en ridtur ställs in pågrundav snöstorm i Boda och jag sitter en stund helt lugn innan jag somnar om igen. Några timmar senare vaknar jag och tänker att allt hade varit bättre om jag inte hade somnat om igen. Mensarget kan inte stoppas och tillslut bestämmer jag mig för att promenera bort det, i alla fall för en stund. Zilla gillar snö och skog. Jag gillar snö och skog. I skogen är det riktig snö, inget slask. Hård vind och snödans. Nick Drake är fantastisk. Jag promenerar bort mensarget för hela dagen, vilket gör mig jublande inuti och ger mig röda kinder och varm näsa.
Det är faktiskt helt miserabelt med mens ibland. Något fattas konstant och kroppen förstår inte, vill inte, försöker inte ens. Det finns en massa knep också, men det gäller att välja rätt knep för rätt mens och det är ungefär lika svårt som att vinna på triss ("ibland händer det").
Blod, svett och tårar ni vet.
Mens är faktiskt något man får klaga och skylla på hur mycket som helst. En kvinnas rätt!
Fast bäst är när knepen hjälper, som idag.
Nu ska vi äta den bästa vegetariska lasagnen som finns med de bästa tvillingparet som finns.
Sen blir det nostalgitripp och kramar på Arenan och dans på Faluns bästa Popklubb.
Knep som hjälper!
I viss mängd
I min mängd, inte mer ensamhet än så. Detta är bra, det räcker. Jag har lärt mig hur det ser ut nu och jag har lärt mig tycka om och vila i den.
Men jag skulle verkligen inte ha lärt mig det lika bra om jag inte hade varit tillsammans också. Tillsammans är det allra, allra viktigaste. Meningen känns verkligen då!
Det är egentligen sjukt hur allting utvecklas, hur samhället pressar människor att hyperutvecklas och egofixeras. Och när de sedan är sjuka av ensamhet och egoutveckling måste de få medecin. Sex är botemedlet, sägs det. Karriär är botemedlet, sägs det. Kändisskap är botemedlet, sägs det. Självutveckling är botemedlet, sägs det. Ekobränsle är botemedlet, sägs det. Resa och upptäcka är botemedlet, sägs det.
Men medecinen har många biverkningar. Ångesten hänger alltid över. Den sjukliga destruktiviteten. Jag är så trött på den delen. Ett tag steg tröttheten till ilska och frustration. Det var nog bra, för genom det inser jag vad som är vettigt. Hur vill man, hur väljer man? Det är viktigt att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om!
Fast tryggheten är viktigast. Utan den går det inte att tänka över, hoppa av, följa känslan och göra om.
Tillsammanstryggheten är viktigast. Helt klart! Och den finns ju överallt om man letar. Det är faktiskt jättelätt att byta ut ilska och frustration och misstänksamhet mot skratt, engagemang och tillit!
Imorgon är det Gösta Ekman-kväll. Det passar fantastiskt bra i dessa tider!
Hej Gösta!
Ge alla trygghet. Tillsammans.
Tack!
