Syltpop

Vissa dagar är jag bara nöjd.
Som idag när en galet söt 4-årig Yrsa sa till mig att
"ibland är jag lortig i öronen".
Fantastiskt!
Dessutom trodde jag att hennes lillasyster var jag. Nästan. Jag såg ut som hon när jag var liten. Eller tvärtom. Precis samma min som jag. Precis samma.
Pillemariskt.
Galet söt.

Kräftor är mindre trevliga. Dom kliar bara på halsen och gör mig inte nöjd på något vis. Bara onöjd och trasig när Arvid skräms fast det inte är hans fel på något sätt.
Onöjd och stirrig.
Och sådär påvippen till en blöt fläck på golvet hela tiden.
På vippen, men jag tog tag i det och blev en levande kartong en stund innan jag la mig ner.
Någon sjöng och sen sa Craig "ni är jättebra" och sen hittade jag inga julklappar och sen kom jag hem och ville bara bli en blöt fläck på direkten men det gick inte för mamma och någon fixafixafixa kalas och var glada och jag skulle hjälpa till och jag gjorde det med dödanågonmage men bror räddade mig och vi spelade fyrhändigt väldigt fint improvisationspianospel länge och alla log och sa "dom är så duktiga, barnen Hammarlund, och se så lika dom är mammapappasysterbror, fast egentligen är dom så olika, ja tänka sig" och sen räddade syster mig med skratt och två julklappsbekymmer mindre och sen vart det sådär bra tillslut i alla fall för sen kom barnen och berättade om sina lortiga öron, bajsnödighet, barnsaxar, slagsmål och Darin och hade fina klänningar och gurgelskratt.
Sen kom natten och bästamamma och bästapappa som älskar sina barn och alla säger fina och bra saker.
Om gud och livet och människor, tillexempel.
(på riktigt)
Nyss var här en glad pappa och jag orkade skratta så vi båda somnar glada.
Inget dåligt samvete och förhoppningsvis inga kräftor som kilar på halsen.

Vi har trots allt samma störda humor,
det är därför vår familjekärlek övervinner alla hinder.

Odödanågon.