Syltpop

Massor av ljus på kyrkogården.
Det är fint med så många ljus.
Överallt. Hela skogskyrkogården.
Det är nog den finaste kyrkogård jag vet.
Och alla ljusen.
Det är klart att jag tänkte.
Att ett ljus innehöll tusen tankar, tusen känslor, tusen tårar, tusen skratt, tusen kärlekar.
Tusen liv.
Det är klart att jag tänkte.
Jag tänkte att jag skulle kunna ha tänt all de där ljusen.
Allihopa. Själv.
För så mycket finns det som jag vill.
Så mycket tusen tankar, känslor, tårar, skratt och kärlekar.
Och liv.
Det är klart att jag tänkte.
Graven för Alva som bara blev tre månader. Tre månader, en gravsten, flera,flera ljus och nallar och porslin och blommor och mossa och mjukt och hårt och en dikt om en fjäder och ett leende och all smärta du nu slipper.
Då tänkte jag på ljusen.
Ljusen. För jag vill tända alla igen och igen och igen.
För så mycket känner jag.
Det är klart att jag tänkte.

Och sen vill jag bli stoppad med bomull och sockervadd. 
Lite varm sockervadd och en såndär strykning över pannan.
Snö och ljus och dina händer.
Men inte så nära att jag känner för då spricker stoppningen.
Jag vill ha den här, men inte för nära.
Jag vill bara känna värmen.
Sen vill jag vakna med det där pirret och röda kinder och ett sovande mjukt lugn som jag vet finns kvar.
Förstår du?
Jag är sådan att jag pratar med mig själv.
Mjuka stoppning. Du håller!

Jag tänkte väl det. Det är klart att jag tänkte.