Syltpop

När man har varit hemma för länge är allt tomt. Huvudet, magen, blicken, öronen, pappret, huset..  Ja, det mesta.
När man har varit hemma för länge med för mycket feber, för mycket hosta och för mycket slem är allt tomt förutom luftrören och jag kan försäkra er om att det bara är en förtvivlat irriterande faktor.
När man har varit hemma för länge och det närmaste man kommit den jämnåriga världen utanför är Falu Centrum i cirka 20 minuter, där jag mest ville kräkas på allting, hostade slem till tusen och kände mig allmänt fel, uppgiven och svimfärdig.
När man har varit hemma för länge med jättefint väder utomhus och tänker att "jag försöker väl", går ut på verandan, men det enda som möter en är världens huvudvärk och ultrasvettningar, då feber och solgass inte är en bra kombination.
När man har varit hemma för länge och missat en tripp upp till Härnösand där man hade tänkt sig att ha väldigt trevligt med en alldeles fenomenal vän och gå på en alldeles fenomenal festival i de Norrländska skogarna tillsammans.
När man har varit hemma för länge utan att man får veta om man har lunginflammation eller inte (som att det skulle göra skillnad..?).
När man har varit hemma för länge och nästintill kan TV:n utantill fast man inte vill, fast man hellre vill göra bra och fina saker, men som man verkligen inte orkar och därför hamnar framför den idiotiska TV:n tillslut iallafall.
När man har varit hemma för länge och inte berörs av vare sig musik, text, bilder eller färger och klänningar längre, när allt skapande bara känns meningslöst.
När man har varit hemma för länge och blir alldeles galen av ilska ibland och låter det gå ut över exempelvis en fluga, en väldigt oskyldig hund eller den äckliga maten som inte vill ätas upp, inte ens tittas åt.
När man har varit hemma för länge känner man sig alldeles för liten, obetydlig och menlös. Självömkan är i stort sett det enda man ägnar sig åt och faktiskt också så ägnas ett helt blogginlägg åt denna patetiska syssla.
När man har varit hemma för länge för sjuk för att resa, träffa, dansa, skratta och sånt, men inte tillräckligt sjuk för att ligga i sängen och halluicinera så är allt tomt.

Just nu skulle jag bara vilja att det fylldes av något.
Tomheten är för stor och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra av den.