Syltpop

Allt har varit så bra och fantastiskt fint. Verkligen. Hela nu och då och allt. Alla ögon och alla händer och allt mjukt och allt varmt och alla skratt och alla ord. Hela helgen. Hela veckan. Hela året. Hela nu och då och allt.

Jag vill tycka illa om huset och där jag bor. Men det gör jag inte. Jag tycker om det mycketmycket.
Jag vill tycka illa om någon, om er. Men det gör jag absolut inte. Jag gillar er väldigtväldigt mycket.
Jag vill tycka illa om vatten och luft och snö och sol och vind. Men det gör jag inte. Jag tycker om det så mycket att jag behöver det för att inte glömma att andas.
Jag vill tycka om mig. Men det gör jag inte. Jag tycker så illa om mig just nu att jag ovfrivilligt letar efter ett svart hål och en djup grop att bara ljudlöst försvinna i.
Sådär som musiken. Jag vill tycka illa om den också. Men den tycker jag om mest just nu.
Jag vill att dethär ska gå ut över något annat. Men vad skulle det vara?
Det går ut över mig. Och det är så. Det måste bli så.
Jag kan ju bara gå ut över mig själv.
Men jag går så brutalt ut över mig själv.
Så brutalt att jag blir oändligt besviken på mig själv.
Oändligt besviken och jag har andats denhär luften förut.
Jag vet precis och ändå inte och jag kan inte stoppa.

Brutalt.
Det är ett hemskt ord.

Och jag kan inte stoppa.