Syltpop

Jag trodde att ikväll skulle bli jobbig ensamhet. Kall ensamhet. Sådär sakna, vara rädd, liten och arg. Frysa massor om näsan, händerna. Titta på alla andras, snoka. Gräva ner sig. Ynkligt-knytt-natt. Men varför? Varför skulle det? Jag gillar ikväll, inatt, väldigt mycket! Sort: Fin ensamhet. Vit ensamhet? Var det inte så jag själv sa.? Jo. Men mer varm. Varm ensamhet. Trygg ensamhet. Trivsam ensamhet. Bra ensamhet. Kroppen trivs. Huvudet trivs. Håret trivs och ögonen trivs. Öronen med för den delen.
Men vem har sagt att jobbig ensamhet skulle vara dålig ensamhet? Nej. Den är också bra. Det är ofta då jag hittar något, någon, att hålla fast vid. Det är då jag inser att jag behöver. Något, någon. Det är bra. Att inse behövandet. Av andra, av annat.
Varm ensamhet gör att jag inser att jag behöver mig själv. Finns. Är viktig för mig själv. Jag betyder själv. Jag syns i mina ögon. Ovärderligt.
Man behöver inse båda. Jobbig ensamhet och varm. Trivsamt och krypande.
Vad skulle jag göra utan?
Utan er, Dig, Det, Mig.

Vi behöver dig. Om vi ska orka. Om vi ska räcka till.

Och det finns ingen patetisk ensamhet. För vi är inte patetiska. Okej?! Vi är inte det. Bara ovärderliga.
Tyck precis vad ni vill. Men förstör inte någon annans syn. Synen som gör glada ögon. Se det ni vill se. Men förstör inte något som är byggt med glada ögon.

Jag tänker inte försvara, förklara, falla eller fixa.
Det är byggt med glada ögon.