Syltpop

Allting är bara jättefint. Det är inte klokt. Jag hade EXTREMT ont i halsen i natt. Det var inte klokt någonstans. Det bara svedskavderispade och när jag svalde var det liksom en liten kniv som skar. Det var verkligen inte klokt. Jag väckte mamma som gav mig massor av medecin och jag trodde att jag skulle dö av en halssjukdom eller något, för allt bara rann och rispade och sved extremt mycket. Jag förstod inte själv att jag somnade. Kanskekanske var det sömnmedel i medecinen. Men när jag vaknade var det extrema nästan borta. Och nu - ännu mer borta. Galen grej. En vecka av skavsvidrispningar, sista natten helt extremt, och sedan - borta. Nästan. Nu vet jag vad som är värst så det är lugnt. Lungt och helt fint.
Uppsala var också fint. Helt helt fint. Ahh. Löken, Ankan, Isak, Malin&Kerstin, MarockoMän, Gående Svampar, ölen, muskot, glada ögon och alltalltallt. Och att Världens Vackraste Pojke stod på stationen och hade de gladaste ögonen och det mest förväntansfulla leendet och sedan kom hans pojkvän och dom kramades längelänge och såg väldigt lyckliga ut och jag dog av allt fint och sedan sa jag och Linn till en jättefin tant i rosa klänning och fint mönstrade strumpbyxor och söta skor att hon var väldigt fin och hon blev jätteglad.
Jag känner att jag vill bo i Uppsala. Någon gång. Bara för allt. Allt bra. Och LINN, liksom. Ojoj. NU är det tillåtet att säga muskot. Nu och nu och nu!