Syltpop

Jag hade just tänkt hela meningen, hela meningen på when you're young... (eller, hela och hela, hela MIN mening, inte hela dendär) och så såg jag himlen. "Titta, det är stjärnklart". Lillebror andades djupt, lugnt. Han sov. Storebror körde bilen, koncentrerat, fick inte titta åt sidan. Pappa var tyst. Jag trodde inte att han hörde, han lyssnade på något annat. Vägen, kanske, eller sig själv. Så som jag också brukar göra. "Då blir det en kall natt." Han hade lyssnat. Eller hört. Och plötsligt vände allt. Bara vände. Det behövdes inget mer. Det skulle bli en kall natt och det var det bästa som kunde hända just då. Min pappa. Och jag tittade på stjärnorna lite till. Sen somnade nog jag också. Och när jag öppnade dem var det svårt. Jag somnade så precis i min fluffsäng i den kalla natten. Det var snö när jag vaknade.

En bit om att fly från verkligheten och levandet så att det gör ännu ondare att komma tillbaka, det finns det väl ingen mening med? Att allt som finns där, som är jobbigt, bara blir ännu jobbigare? Flyendet försvinner när det är över. Försvinner och skaver, kanske. Och verklighetslevandet gör ännu ondare. Meningslöst, känns det inte meningslöst? Jag förstår inte det.
Jag tänker att det bästa är att fly för att försvinna från en stund. Men komma tillbaka. Uppfylld. Uppfylld och allt verklighetslevandet finns kvar, men blir kanske lite lättare. Gör inte lika ont. Uppfylld. Det försvinner inte, man kommer tillbaka med något mer, något mer och jättefint. Då är det onda lättare att göra, är det inte?
Något oförskarvligt, kanske. Eller bara något som håller. Så man slipper ljuga för sig själv.
Gah, det är svårt.

Vita skjortor.
Visst säger man ostyrigt hår?
Och kanske en liten, liten rand rakt över.

När allt detdär ändras och blir dethär. Då knyter jag och drar för mycket.
Jag gör om hela låten.