Bitterheten
Vissa dagar är bittra rakt igenom, men denhär har mest skitit sig med lite omvägar.
Flinka Nils sa "Jag känner att jag har kommit så långt i mitt pianospelande så jag inte vet vad jag ska göra med det. Därför satsar jag på orgel istället, det är mycket mer avancerat" och jag hade en skärande ton i mig hela alltet igenom.
Mamma dog av skratt i bilen sen och jag vill inte göra någon till ett stående skämt men likväl så lyckas jag med det alltför ofta.
Dessutom glömde jag alla förtecken men något fick just de tonerna att inte höras och fortfarnde satt de bistra farbröderna i det hemliga brödrarskapet stilla på ett både skrattretande och obehagligt sätt.
Allt sket sig sedan, fast kakorna aldrig tog slut, och jag tycker inte om när folk säger självklara saker till mig som jag vet om otroligt väl men inte alls orkar bry mig om.
Nicolai Dunger har räddat min kväll som så många gånger förr och ryset har intagit sin plats. Äntligen något lugnande som återkommer, något lugnande som stannar kvar.
Nu ska jag ringa långtbortsamtal inte komma tillbaka på hela natten.
Jag hoppas i alla fall på det, en otillbakanatt vore hyvars, helt hyvars.
Usch! Vissa människor är verkligen inte hyvens, inte ens hyvars.. dom är helt ohyv! Ibland är det hårt liv.
Mäh, vilken SKRYTHÖG han är - den där Flinke Nils! Nu vet ju inte jag vad bakgrunden till allt du skrev var, i och för sig, så jag ska kanske inte säga så mycket...