Syltpop

Grejen är att jag inte orkar med alls. Människor på vissa sätt. Det går inte. Jag kan inte anstränga mig nu, det går inte. Ilsket flyger runt och jag vet aldrig vart den landar. Det gör mig blek. Blek och helt kall eller helt varm. Det är mycket ilska och när någon försöker vara pedagogisk så kniper jag ihop munnen och tittar helt rakt fram för att inte låta det pysa ut någonstans. Nej, pedagogerna ska det inte gå ut över. Ilskan får inte förstöra en pedagog. Det går ut över allt  annat på många sätt, men bara på felsägerna och dumsakerna.
Jag är ingen pedagog eller psykolog eller pirog. Det vore lättare om jag vore det lite mer. Men det går inte.
Allting är så oförutsägbart men ändå så uppenbart.
Ge mig mig själv i en annan verision.