Sanningen

Sanningen är att jag behövde all denhär tiden. Jag behövde den mer än något annat och jag behövde mig själv för att fylla behövandet.
Jag lyckades bra. Jag lyckades, men det finns alltid en hake.
All min tid, all jagtid, all självtid, den är inte tillräcklig. Jovisst, jag har dagarna, men sedan slutar människor jobben. Jag har dagarna och de är fullkomligt fantastiska. Sedan kommer kvällen och tar med sig människorna hem från jobben. Min tid är över, men jag försöker hålla kvar vid den, alltid.
Det går inte. Den är försvunnen. Men jag letar, förgäves. Jag letar vid pianot, i rummet, i sängen, i spegeln, tills jag kommer till det oundvikliga - datorn. Den raserar allt. Allt! Felsöker i panik. Kan inte lokalisera felen. Ångestklickar och ångestblickar.
Jag säger bestämt nej och godnatt till kvällen och människorna. För kvällen är inte min på något vis, människorna tillhör inte mig för tiden har blivit deras, inte min. Då satsar jag på somnet. Men somnet har stannat i dvala, ramlat neråt och fastnat i allt garn. Somnet är allt annat utom mitt.
Men det är inte hela sanningen.
För vaknet är mitt eget. Bara mitt.
Sanningen är att vaknet är mitt eget helt och hållet.
Resten vet jag inte.

image178

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback