Syltpop

Vad gör man om inget känns? Jag vill ju att det ska kännas. Men idag har jag helt missuppfattat mig själv. Varför känner jag inte mig själv? Vad gör man då?
Jag vet verkligen inte vad.
Det känns som att jag nyss har förstått att jag finns och måste ta reda på en massa om mig själv och om världen.
Jag är inte alls sådär smart som resten, jag är verkligen inte det.

Allt gör att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag inte vet vad jag har. Vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag borde göra, vad jag borde säga. Då blir det att jag ångrar mig sedan, när det redan är gjort eller sagt.
Jag kunde ju förut! Jag kunde ju! Nu kan jag inte. Inte alls.

Tiden håller inte måttet. Inte alls. Den går i dvala, hela tiden. Och jag kan inte ens gråta över det, inte ens mjukna till röster, så mycket okänns allting, så mycket okänner jag mig själv.

Jag önskar att jag vore ny. Helt ny.
Då skulle jag tycka om mig.

Och ändå, ändå är det helt lugnt nu. Eller hur? Det är ju det. Jag sparar till en anna dag bara, jag sparar allt.
Snart, snart ska jag använda det. Men inte nu, inte när jag inte ens känner mig själv.