Syltpop

Tänkandet mjuknar med årstiden. Lättheten ökar med solljuset.
Det har ju alltid varit så?
Mina tankar är för mycket för mig själv ganska ofta.
Jag måste dela för att stå ut.
Ibland förstår jag inte på vilket sätt och sedan kommer allting ut bakvänt, snett, förfärligt.
För vem är inte förfärlig, någon gång?
Jag älskar det förfärliga. Att röra vid det puttrande och ilande.
Men ibland räcker det, helt bara. Jag älskar att röra det vackra och sköra och fina också.
Och det hållbara. Det älskar jag mest. För det betyder att gränserna kan flyttas, att regler kan rubbas, att något kan växa och något annat krympa, något förfalla och något vänta. Hela tiden.

Jag älskar att allting mjuknar med solen.

Såhär skrev jag till Liz:

Alltså. Allting har överträffat föväntningarna. ALLTING. Särskilt efteråtkänslan. Jag är sjukt harmonisk och euforisk och lugn och uppfylld och tillfredsställd och rörd. Men mest harmonisk. Som jag har längtat efter denhär känslan! Och så är det Island som framkallar den. Tänk att romantiserandet på alla sätt var sanning och att klyschan inte var någon klyscha i den bemärkelsen och att allting var som rening för själen.
Jag vet inte men jag är inte tillbaka i hemmaverkligheten ännu. Min kropp är i harmoni med känslorna och tankarna.
Oj. Jag kände bara att jag måste skiva dethär. Nu.
Resan var den bästa någonsin!

Island, mitt hjärtas land. Själens land. Ön i havet och allt i inget. Eller allt i allt.

Att känna total harmoni.

Det är konstigt egentligen
För samtidigt som jag vill sjunga med i alla låtarna, känna smärtan, gemenskapen, intensiteten, överväldigandet
så går det inte bara sådär
För när jag kommer hem är det bara jag och allt är så himla himla bra och långt borta
det är jag i vårt hus, med zilla i köket och allas lugna andetag
de vet ingenting om mina nätters bravader
och det är en trygghet
att de inte är någonting som behövs vetas, ingenting som är av värde
för jag kommer hem. HEM! Sover hemma i min säng, vet att jag är hemma
det är det som räknas
att jag är hemma, behöver inte smärtan och överväldigandet
det tog slut en sommar
nu är tryggheten det viktigaste
det allra viktgaste

Det finns något slags sökande att leva efter modeller, olika tallriksmodeller, och alla tankar, lärdomar, uppfattningar strömmar hela tiden. Hela tiden!
På något sätt ser jag till att få det jag behöver av allt och på något sätt ser jag mig själv utifrån väldigt ofta. Och på något sätt är allt så väldigt viktigt när jag ger mig in i det.
Farligheter är inte farligheter längre när jag väl möter dem. Och jag kan inte låta bli att ge av mig själv på ett sätt som jag mår bra av i stunden och som jag vill tro behövs just nu, just då.
Sen överanalyserar jag saker i onödan, men det är liksom en del av processen. Jag skrattar åt dem samtidigt som de skaver lite, vilket gör att jag kan släppa det snabbt.
En bra distans! En viktig närhet! Vissa stunder tycker jag att jag har funnit den perfekta distansen och närheten till mig själv, till människor omkring mig och till orden.
Allt klaffar och svirvlar!

Det jag egentligen vill säga är nog:
GE KÄRLEK NÄR NI KÄNNER FÖR DET. ALLTID!
eller kanske:
GÖR ALLT MED KÄRLEK, DÅ BLIR DET BRA. ALLTID!

Och dansa, det är en slags kärlekshämtare. Och kärleksgivare.
Dansa!

Dimman utomhus börjar som en fascination, ett vackert höstspel där all mystik får plats på samma gång. Men den blir sakta och smygande för tjock på ett förrädiskt vis som gör att det inte går att andas. Ibland går det inte bara, inte alls. Andningen tappas plötsligt. Det jobbiga är att när jag tappar den så får jag inte den acceptansen jag visar när andra tappar andan, kvävs eller böjer sig ner för att kippa efter luft. Jag berättar och förklarar och alla förstår helt och fullt och åtgärderna är tydligen enkla och ska vidtas omedelbart.
Men inget händer. Alla nickar, förstår precis och säger sedan "men nu äter vi".
Jag tycker illa om att ofta vara den som påminner, uppmanar och tar ansvaret för allas dåliga samvete.
Det jobbigaste är att det är jag själv som tar på mig rollen och har svårt att kliva ur den. För när jag gör det, när jag kliver ur den, då blir det uppror, hårda ord och panik. Det är ett tecken på att jag behövs, men det värmer inte, det ger mig inte luft. Då måste jag iväg och hitta luften, hitta den tappade andan.

Andan finns i luften. Luften finns ute. Ute är dimman. Jag går länge, länge och inser att det inte är utedimman som kväver, det är innedimman. Innedimma kan fastna i det mesta; vrår, bord, speglar, toaletter, mattor och bland papper och tyg.

Den måste städas bort.

Vi vaknar tidigt till snö, en ridtur ställs in pågrundav snöstorm i Boda och jag sitter en stund helt lugn innan jag somnar om igen. Några timmar senare vaknar jag och tänker att allt hade varit bättre om jag inte hade somnat om igen. Mensarget kan inte stoppas och tillslut bestämmer jag mig för att promenera bort det, i alla fall för en stund. Zilla gillar snö och skog. Jag gillar snö och skog. I skogen är det riktig snö, inget slask. Hård vind och snödans. Nick Drake är fantastisk. Jag promenerar bort mensarget för hela dagen, vilket gör mig jublande inuti och ger mig röda kinder och varm näsa.

Det är faktiskt helt miserabelt med mens ibland. Något fattas konstant och kroppen förstår inte, vill inte, försöker inte ens. Det finns en massa knep också, men det gäller att välja rätt knep för rätt mens och det är ungefär lika svårt som att vinna på triss ("ibland händer det").
Blod, svett och tårar ni vet.

Mens är faktiskt något man får klaga och skylla på hur mycket som helst. En kvinnas rätt!

Fast bäst är när knepen hjälper, som idag.
Nu ska vi äta den bästa vegetariska lasagnen som finns med de bästa tvillingparet som finns.
Sen blir det nostalgitripp och kramar på Arenan och dans på Faluns bästa Popklubb.
Knep som hjälper!