Syltpop

Sedan kom lugnet. Nu längtar jag bara. Fast med värme.

Låt mig vara.

Vitt.

Jag mår sjukt illa. Helt sjukt illa.
Jag hatar blodillamående, inte spy, bara må må må. En massa må och allt gör ont. Blodillamående.
Det var tur att Arvid var här. Annars hade jag varit sjukt arg hela dagen också. Men Arvid räddade måndagen! Det var tur.
Och att Sanne tycker om mig är tur, jättetur! För jag tycker om henne mycket. Och nu förstår jag att det är exakt rätt Härnösandhelg denna helg, jag behöver er.!

Imorgon får bli helt bra eller sjukdag. Inget blodillamående mellanting. Helt sjuk eller helt bra, så måste det bli.

Sedan kan Island få mig mycket bättre, bara tanken på det. För Emma räddade också min dag!
Jag, Emma och Island är gladet rakt igenom!

Vissa dagar måste namn nämnas och syskon bete sig, det är viktigt.

Det är fett.

Nu är det mesta bra igen.
Det krävs inte så mycket, bara en ny dag, oftast.
Ett bestämt beslut och sängmjukhet.
Fast tröttheten är helt brutal.
Sömnsjukan?
Antagligen, men sånt går ju över.

Det är fett.

Nu är återvändsgränden för liten. Alldeles. Det är så svårt att hålla sig, så svårt att uppfatta, att försöka.
På rätt sätt. Det är det enda som är möjligt för att återvända. Att använda rätt sätt.
Grejen är att jag kan hålla mig, jag kan uppfatta och jag kan försöka. Men jag vill helst göra det själv, bara mina ögon.
Jag ska inte kliva på hela tiden. Jag ska inte haka upp mig.
Allt är omöjligt, hela tankeverksamheten.
Det har aldrig varit såhär svårt!
Och jag vill inte att någon frågar eller pratar, jag kan inte ens försöka vara trevlig och jag vet att mycket har försvunnit av allt det någon trodde och att det har ersatts med annat men om det ska vara såhär svårt så flyttar jag in i det vita. I sängen, sömnen, helst berg eller skog.
Mol allena.
Varför går jag alltid över gränsen?
Lagom är ett svårt ord.

Jag har bara lärt mig att Mol Allena är det bästa och det betyder att jag kan uppfatta. Men att skydda mig från mig själv är ju helt och hållet omöjligt.

Grejen är att jag inte orkar med alls. Människor på vissa sätt. Det går inte. Jag kan inte anstränga mig nu, det går inte. Ilsket flyger runt och jag vet aldrig vart den landar. Det gör mig blek. Blek och helt kall eller helt varm. Det är mycket ilska och när någon försöker vara pedagogisk så kniper jag ihop munnen och tittar helt rakt fram för att inte låta det pysa ut någonstans. Nej, pedagogerna ska det inte gå ut över. Ilskan får inte förstöra en pedagog. Det går ut över allt  annat på många sätt, men bara på felsägerna och dumsakerna.
Jag är ingen pedagog eller psykolog eller pirog. Det vore lättare om jag vore det lite mer. Men det går inte.
Allting är så oförutsägbart men ändå så uppenbart.
Ge mig mig själv i en annan verision.

Tyvärr blev allt helt fel redan från början och det kommer fortsätta ett tag, jag vet. Alltid är det så.

Idag:
Miserabel
Misslyckad
Misär
Melankolisk
Missförstådd
Mesig
Menlös
Maktlös

Jag har tappat allt. Inget finns. Inget finns att hämta.
Förutom alla böcker. Läsa i en månad, två, det skulle kunnas, det skulle finnas.
Måla fantastiska ikoner och skriva med konstlugn och vackra händer. Jag vill göra som mormor, för hon finns, där det finns.

Nej förresten, ett halvår, fem år kanske, jag vet inte! Hur länge behövs för att hitta det tappade, för att ge tillbaka tiden?
Om den lovar: Aldrig tillbaka på felande panikvis. Fast jag vet att det blir ändå. Men aldrig som då, det får inte, det får inte finnas. Det kan inte finns. Kan det?

Rörelserna är antingen för yviga eller för stilla, stela.
Nu kan jag inte smittas, se på någon, tänka bra tankar.
Varför känns allt så förgäves när det borde kännas ahnjöhwuioå.?

Ingen finns samtidigt som alla finns. Helt förgäves gör jag ansträngningar som inte ens skulle fungera i skogen.

Jag behöver mer trääääääääääääääääääääääääääääääääd. Gåshud, flaskor, målande händer och stillhet, stillhet, stillhet. Vandrande bitar och lugnande ögon som aldrig viker av.
Inget fick allt som jag tappade.

Plats i. Får plats. Platsens plats och platsens palats. Palatsplats i parkpöl. Pölplats i parkpalats?

Försvinnande förgäves.

(Tänk pölplats i parkpalats vid insomnandet. Det ger effekt, det ger effekt.)

Näe.

Jag hatar att mina halsmandlar som inte ens finns oroar sig för saker som inte heller riktigt finns. Inte på det sättet de borde finnas i alla fall. Men oron tar över kroppen och ögonen. Helt meningslöst. Mina halsmandlar finns faktiskt inte alls, de är obefintliga, så varför måste de hålla på och besvära mig?

Jag vet att det finns en helt annan förklaring om jag frågar vemsomhelst annan men jag orkar ingen annans förklaring, jag vill bestämma hela världen själv. Men det klarar jag inte. Inte alls, såklart. Fast jag brukar låtas att jag gör det och det kan fungera. Om jag bara gör så skyddar det tillochmed mina obefintliga halsmandlar.
Fast halsmandlarna vill jag inte skydda egentligen, jag vill helst picka dem med nålar när jag har lust.

Och nu kommer bara svart fram men fortsätter jag skriva, bara skriva, så rinner det snart av. Det rinner ner där bakom sängen, bakom pianot, mellan tangenterna och i alla byrålådor.
Ligg där då. Ligg där och finns ungefär lika mycket som mina obefintliga halsmandlar.

är det skillnad på att alltid eller aldrig vilja sova?
jag tänker inte som jag vill i båda lägen.

något fattas. jag kan bara inte förstå. det går inte! inget går.
om jag försvinner från känslan kan jag offra natten till sömn.
men ge mig imorgon. bara ge mig imorgon.

Sen är det detdär med att vara ensam på ett sätt som både är olustigt och skönt. För jag vet att jag behöver, men jag vet inte helt på vilket sätt. En självhet av gröt, mest. Jag vill inte att dagen rinner, vill inte att orken faller, vill inte bestämma, prata riktigt och viktigt. Huset är för stort och vädret för fint, avståndet mellan mig och allt riktigt är oändligt. Jag vet att jag borde fiska och fläska nu när jag äntligen har tid, när jag äntligen är själv.
Det varar bara några timmar, men jag lär mig aldrig.

Inga löften finns, ändå har jag misslyckats.
Det är brist på något och hur fyller jag på om inte ens ögonen fungerar?

Fast inte riktigt än. Fortfarande finns lite kvar, fortfarande är tiden lång.
Det frasar fortfarande.