.

Låt mig vara.

Vitt.

Att må sjukt illa

Jag mår sjukt illa. Helt sjukt illa.
Jag hatar blodillamående, inte spy, bara må må må. En massa må och allt gör ont. Blodillamående.
Det var tur att Arvid var här. Annars hade jag varit sjukt arg hela dagen också. Men Arvid räddade måndagen! Det var tur.
Och att Sanne tycker om mig är tur, jättetur! För jag tycker om henne mycket. Och nu förstår jag att det är exakt rätt Härnösandhelg denna helg, jag behöver er.!

Imorgon får bli helt bra eller sjukdag. Inget blodillamående mellanting. Helt sjuk eller helt bra, så måste det bli.

Sedan kan Island få mig mycket bättre, bara tanken på det. För Emma räddade också min dag!
Jag, Emma och Island är gladet rakt igenom!

Vissa dagar måste namn nämnas och syskon bete sig, det är viktigt.


image174

Fett!

image173

Det är fett.

Nu är det mesta bra igen.
Det krävs inte så mycket, bara en ny dag, oftast.
Ett bestämt beslut och sängmjukhet.
Fast tröttheten är helt brutal.
Sömnsjukan?
Antagligen, men sånt går ju över.

Det är fett.

Återvändsgränd

Nu är återvändsgränden för liten. Alldeles. Det är så svårt att hålla sig, så svårt att uppfatta, att försöka.
På rätt sätt. Det är det enda som är möjligt för att återvända. Att använda rätt sätt.
Grejen är att jag kan hålla mig, jag kan uppfatta och jag kan försöka. Men jag vill helst göra det själv, bara mina ögon.
Jag ska inte kliva på hela tiden. Jag ska inte haka upp mig.
Allt är omöjligt, hela tankeverksamheten.
Det har aldrig varit såhär svårt!
Och jag vill inte att någon frågar eller pratar, jag kan inte ens försöka vara trevlig och jag vet att mycket har försvunnit av allt det någon trodde och att det har ersatts med annat men om det ska vara såhär svårt så flyttar jag in i det vita. I sängen, sömnen, helst berg eller skog.
Mol allena.
Varför går jag alltid över gränsen?
Lagom är ett svårt ord.

Jag har bara lärt mig att Mol Allena är det bästa och det betyder att jag kan uppfatta. Men att skydda mig från mig själv är ju helt och hållet omöjligt.

Fläk

Grejen är att jag inte orkar med alls. Människor på vissa sätt. Det går inte. Jag kan inte anstränga mig nu, det går inte. Ilsket flyger runt och jag vet aldrig vart den landar. Det gör mig blek. Blek och helt kall eller helt varm. Det är mycket ilska och när någon försöker vara pedagogisk så kniper jag ihop munnen och tittar helt rakt fram för att inte låta det pysa ut någonstans. Nej, pedagogerna ska det inte gå ut över. Ilskan får inte förstöra en pedagog. Det går ut över allt  annat på många sätt, men bara på felsägerna och dumsakerna.
Jag är ingen pedagog eller psykolog eller pirog. Det vore lättare om jag vore det lite mer. Men det går inte.
Allting är så oförutsägbart men ändå så uppenbart.
Ge mig mig själv i en annan verision.

Blev ej

Tyvärr blev allt helt fel redan från början och det kommer fortsätta ett tag, jag vet. Alltid är det så.

Idag:
Miserabel
Misslyckad
Misär
Melankolisk
Missförstådd
Mesig
Menlös
Maktlös

Jag har tappat allt. Inget finns. Inget finns att hämta.
Förutom alla böcker. Läsa i en månad, två, det skulle kunnas, det skulle finnas.
Måla fantastiska ikoner och skriva med konstlugn och vackra händer. Jag vill göra som mormor, för hon finns, där det finns.

Nej förresten, ett halvår, fem år kanske, jag vet inte! Hur länge behövs för att hitta det tappade, för att ge tillbaka tiden?
Om den lovar: Aldrig tillbaka på felande panikvis. Fast jag vet att det blir ändå. Men aldrig som då, det får inte, det får inte finnas. Det kan inte finns. Kan det?

Rörelserna är antingen för yviga eller för stilla, stela.
Nu kan jag inte smittas, se på någon, tänka bra tankar.
Varför känns allt så förgäves när det borde kännas ahnjöhwuioå.?

Ingen finns samtidigt som alla finns. Helt förgäves gör jag ansträngningar som inte ens skulle fungera i skogen.

Jag behöver mer trääääääääääääääääääääääääääääääääd. Gåshud, flaskor, målande händer och stillhet, stillhet, stillhet. Vandrande bitar och lugnande ögon som aldrig viker av.
Inget fick allt som jag tappade.

Plats i. Får plats. Platsens plats och platsens palats. Palatsplats i parkpöl. Pölplats i parkpalats?

Försvinnande förgäves.

(Tänk pölplats i parkpalats vid insomnandet. Det ger effekt, det ger effekt.)

Näe.

Bitterheten

Vissa dagar är bittra rakt igenom, men denhär har mest skitit sig med lite omvägar.
Flinka Nils sa "Jag känner att jag har kommit så långt i mitt pianospelande så jag inte vet vad jag ska göra med det. Därför satsar jag på orgel istället, det är mycket mer avancerat" och jag hade en skärande ton i mig hela alltet igenom.
Mamma dog av skratt i bilen sen och jag vill inte göra någon till ett stående skämt men likväl så lyckas jag med det alltför ofta.
Dessutom glömde jag alla förtecken men något fick just de tonerna att inte höras och fortfarnde satt de bistra farbröderna i det hemliga brödrarskapet stilla på ett både skrattretande och obehagligt sätt.
Allt sket sig sedan, fast kakorna aldrig tog slut, och jag tycker inte om när folk säger självklara saker till mig som jag vet om otroligt väl men inte alls orkar bry mig om.

Nicolai Dunger har räddat min kväll som så många gånger förr och ryset har intagit sin plats. Äntligen något lugnande som återkommer, något lugnande som stannar kvar.

Nu ska jag ringa långtbortsamtal inte komma tillbaka på hela natten.
Jag hoppas i alla fall på det, en otillbakanatt vore hyvars, helt hyvars.

image172


Mina halsmandlar som inte finns

Jag hatar att mina halsmandlar som inte ens finns oroar sig för saker som inte heller riktigt finns. Inte på det sättet de borde finnas i alla fall. Men oron tar över kroppen och ögonen. Helt meningslöst. Mina halsmandlar finns faktiskt inte alls, de är obefintliga, så varför måste de hålla på och besvära mig?

Jag vet att det finns en helt annan förklaring om jag frågar vemsomhelst annan men jag orkar ingen annans förklaring, jag vill bestämma hela världen själv. Men det klarar jag inte. Inte alls, såklart. Fast jag brukar låtas att jag gör det och det kan fungera. Om jag bara gör så skyddar det tillochmed mina obefintliga halsmandlar.
Fast halsmandlarna vill jag inte skydda egentligen, jag vill helst picka dem med nålar när jag har lust.

Och nu kommer bara svart fram men fortsätter jag skriva, bara skriva, så rinner det snart av. Det rinner ner där bakom sängen, bakom pianot, mellan tangenterna och i alla byrålådor.
Ligg där då. Ligg där och finns ungefär lika mycket som mina obefintliga halsmandlar.

mer sega råttor.

är det skillnad på att alltid eller aldrig vilja sova?
jag tänker inte som jag vill i båda lägen.

något fattas. jag kan bara inte förstå. det går inte! inget går.
om jag försvinner från känslan kan jag offra natten till sömn.
men ge mig imorgon. bara ge mig imorgon.

Självheten

Sen är det detdär med att vara ensam på ett sätt som både är olustigt och skönt. För jag vet att jag behöver, men jag vet inte helt på vilket sätt. En självhet av gröt, mest. Jag vill inte att dagen rinner, vill inte att orken faller, vill inte bestämma, prata riktigt och viktigt. Huset är för stort och vädret för fint, avståndet mellan mig och allt riktigt är oändligt. Jag vet att jag borde fiska och fläska nu när jag äntligen har tid, när jag äntligen är själv.
Det varar bara några timmar, men jag lär mig aldrig.

Inga löften finns, ändå har jag misslyckats.
Det är brist på något och hur fyller jag på om inte ens ögonen fungerar?

Fast inte riktigt än. Fortfarande finns lite kvar, fortfarande är tiden lång.
Det frasar fortfarande.

Förnöjsamt!

                                                          Plötsligt blev allt så förnöjsamt!
image17097653-171




















Antagligen beror det på Gösta Ekman. Stilig och hyvens som en hel paradisö.

Ja, det måste bero på Gösta Ekman.

Mitt framtida namn, min framtida make och mitt framtida skratt.

Men nu heter det endast;
Förnöjsamhet

Det måste bero på Gösta Ekman!

Det frasar

Det frasar när jag går
har du märkt det?
Det frasar när jag talar, tuggar, när handen rör vid håret
Fras av blekvit lycka, kan tyckas
Fras av ängslan, men mer fras av ditt lugn, min mjukhet
Finfras och sönderfras, är det skillnad?
Är det skillnad på fraset som hörs och fraset som finns?
Det spelar ingen roll
för fraset klingar fint
i mina öron, ögon av fras och blekvita skrymslen
Fras i vråna
framförallt

image167

Sjung, sjunk och vagga

Otaliga timmar av lamhet. Bara inte göra. Bara stirra.
Jag stirrar vätan ur ögonen, stirrar färgen av väggen. Framförallt stirrar jag lamheten till trötthet.
Ett dygn, kanske. En vecka, mer troligt. Av sömn. Sova bort lamheten.
Det har inte varit någon vila här. Inte på mycket länge. Jag stirrar bara när det finns tid, men finns det tid? Det har inte funnits på länge. Och jag vet inte om jag vill eller inte vill att den ska finnas.

Samtidigit som tröttheten är det piggheten jag lever på. Men när jag vilar huvudet, då vill det sjunka längre och ögonen sluts. Lungt, lungt. Vaggas av röster, musik, steg och dans. Jag visste inte att det var så lätt. Så lätt att vaggas och sjunka.
Sjung mig, sjunk mig. Bara det vaggas. Vaggas till ro, duvet. En ro, ett vagg. Jag vet inte om det behövs så mycket. Men det behövs.

image166

Efterallt så vet jag inte alls om det är avundsjuka eller bara trötthet. Eller om det bara är ilska. En massa. För ilska gör att jag stirrar mig galen på det mesta. Vill inte lovorda, vill inte lovordas. Vill inte prata alls och inte höra på utanförorden, allmänilskan. Vill bara ligga kvar i varmt vatten, bara blunda eller läsa om de tama som längtar och de vilda som flyger. Jag vill läsa något långt bort. Långtbortläsa så jag kan komma närmare. Långtbortbo.
Det är nu jag ine ens kan titta på en människa som ber om uppmärksamhet, det är nu som allt hårt tar över och inga ord finns att hämta.
Det är nu jag vill vaggas. Nu.

AG, det går inte vägen

Det här går verkligen inte vägen.
Äckligt med blod, äckligt med tröttrötta ögon och äckligt med fläckar, hud.
Jag vet inte, men det är bara nedslående.
Jag ska sluta krampa på datorer, internet.
AG, du förstår väl att detta inte är bra? Inte någonstans.
Ja, jag vet.
Det är inte bra. Det är nedslående att tänka sig själv, för det passar inte, det borde inte passa.
Jag borde inte göra så. Alls. Jag borde göra dagen till verklighet lika fint som intensivt.

Nu ska jag sova. Göra drömmar är jag bäst på.
Drömmar är mina bästa.

Hej.

(Nu börjar svamlet. Jag föreslår en paus.)

Såhärdå:

Såhär från just nu kan jag nästan bara säga:
Det gör ont i mig och jag vet inte hur man andas ut onda andar och blod
Min saknad är så obefintlig att den överlumpar mig ibland
Drömmarna är så otroligt klara och jag vet inte om jag har sett på för mycket film eller om någon försöker inbilla mig något, jag har iallafall bra nätter, mycket bra nätter
Ja, jag har bra nätter och dagarna görs till banor

Gör banorna åt mig, för jag gör drömmarna

Bara.

Hemuler och eksem

image165
Hemuler går med stora, tunga steg.
Alla här går med stora steg. Grymt stora steg.
Jag vet inte om jag ska följa efter eller hoppa av. Vika av, springa med många snabba eller gå i lagom takt, kanske smyga.
Det visar sig. Antagligen. När mitt eksem har försvunnit, kanske? Om det försvinner.
För det kommer hela tiden tillbaka framåt kvällen. Eller, det finns jämt, men det känns mycket mer på kvällen. Nu känns det mest på handflatorna. Rödflammigt kli som gör ont av för mycket nagelriv. Det finns bättre ställen att ha eksem på, men mitt eksem har tydligen hittat sitt eget ställe och jag känner mig ganska maktlös. På senare tid har jag kommit fram till att det kan vara värmeeksem. Eksem från min bästa nattvärme - vetekudden. Vetekudden som jag värmer varje kväll och lägger under täcket. Vetekudden som gör att min hud inte går under av kyla och som gör att jag somnar varm och glad. Vetekudden som är räddningen för min dåliga blodcirkulation och för mina smala handleder.
Varför ska något så fantastiskt ge eksem?
RövH.
Jag vill inte vara med om det.
Jag tänker värma kudden igen inatt och det får väl eksema hur mycket det vill. Jag ger inte upp min värme.
Inte förrns det har gått överstyr.

Detta måste vara det mest lättsamma på länge.

Easier

All tomhet, allt svart, allt svårt. Det byts ut så lätt. Byts snabbt och lätt ut mot det mesta ett par glada ögon kan ge.

Det är så svårt att somna vid fel tillfälle, fel natt. Så svårt att vakna fel tid, fel morgon. Men så mycket lättare att vakna i rätt tid, vakna min tid. Hitta rätt bland frukosten och gå rätt väg till bussen. Det känns överallt om det är rätt. Det är så mycket lättare. När allt blir rätt från början somnar jag på precis rätt plats, vid precis rätt tillfälle, den rätta natten.

Men det byts så lätt. Åt båda hållen.

Jag vill att imorgon också blir en lättdag. En rättdag. Från allra första början.

image164

So may the sunrise bring hope where it once was forgotten

Är det fel färg någonstans? Jag målar gärna över den. Om det går. Men inget går, inget står. Jag målar gärna över, men jag är för nervös för att ta fel färg och jag är för feg för den stora penseln.
Jag är för liten för att låta vuxen och för stor för att inte ta ansvar, inte försöka. Dethär är nu. Dethär är nu och jag borde ta tag, borde ruska om dig.
Men hur gör man sådant?

Hur ruskar man någon som är skör? Hur är man vuxen mot någon som är ett helt liv äldre? Hur gör man. Jag är villrådig, ibland handfallen. Ibland skyller jag på dig, på nuet, när något är fel, går fel. Det är inte ditt fel, det är inte nuets fel. Men vems fel är det? "Det är mitt fel. Jag gör så att alla mår dåligt." Så säger du. Så säger du som är ett liv äldre än mig och jag svarar lamt "Det är inte ditt fel. Det är allas fel. Man får göra fel ibland... Ähm..Men det är svårt." Dina ögon tror inte mina ord. Och varför skulle de? Orden som sägs ofta, orden som finns alltid och aldrig. Jag vill att de ska betyda.

Jag städar och städar och vill att någon ska sjunga mig ut, ut genom fönstret, som i sången.  Det går att sjunga sig själv, för att dämpa oro och ångest. Det går faktiskt.
Jag vill inte vara någon som går utan att trampa och tittar utan att se.

Men vad säger man till någon som är ett helt liv äldre?
Vem skyller man på när nuet försvinner utan förvarning och tankarna är för trötta för att uppskatta?
Vad gör man när dagen är för stor för att levas så som man vill?

Jag gör som jag brukar. Sjunger mig själv. Skriver mig själv.

Fläska

image163

Vissa saker fläskar man förbi. Precis som detdär ljudet. Detdär ljudet som kan få en att skratta hejdlöst. Man kan fläska sig förbi sådant som är för mycket för att finnas först och främst och för lite för att inte finnas alls. De finns lite hela tiden. De flackar, de finns, de känns. Med ett lager fläsk. Ja, det behövs ett lager fläsk för att dämpa och bevara.
Det är ett hemskt ord, fläska.

Fast jag vet inte hur jag väljer alls. En sak sedan eller en sak nu. Allt blir något som måste fläskas i slutändan, något som jag vet kommer skava. Sedan. När det blir för mycket av för lite och för lite av för mycket. Det kommer skava.
Men det är inte med ett lager fläsk som jag tänker mjukhet eller behövande, som jag tänker ro och frihet. Det är utan. Helt och rent. Det måste vara rent. Utan detdär fläsket. Visst måste det? Visst är det så?
Hur jag än ser det så är kommer det vagga mig lugn många kvällar, för det måste det. Vissa saker måste, vissa saker är. Utan inblandelse.



transfiguration #2

Sångtexter kommer aldrig bli lika farliga, lika fåniga, lika viktiga och lika bra.
Lika. De blir aldrig lika.
Jag frågar mig vart och jag vet inte vet inte vet inte.
Jag vet inte hur jag ska sova, vet inte hur jag ska tvätta av mig, vet inte hur jag ska göra när det skaver i hela kroppen.
Vet du hur du ska vakna? Vet du det? För då vet jag hur jag ska somna.
Då ska jag somna på samma sätt som du ska vakna.
Ska du vakna? Om du vaknar somnar jag. Om du inte vaknar vet jag inte alls hur jag ska somna.
Jag vet inte ens hur jag ska älta. På vilket sätt. Jag vet inte!

Min hund gnäller i sömnen och jag vet inte hur jag ska trösta henne när jag inte kan sova och hon inte kan äta.
Hon väntar på någon som inte kommer och jag blir arg. Argargarg. Varför duger inte jag?
Varför duger inte dethär?
Jag vet ju precis varför dethär inte duger. Jag vet precis varför jag inte duger.
Men jag vet inte hur du tänker vakna, om du tänker vakna. Jag vet inte vad min hund drömmer och jag vet inte hur jag ska somna. Jag vet inte när mamma kommer hem, men det är egentligen oviktigt.

Just därför går det inte att ändra på.

4

Helicopter, helicopter let your long rope down
Let us sway into the sunset,
I have done all I can do in this town.

Tidigare inlägg Nyare inlägg