ibland vill jag andas ur öronen
ibland vill jag andas ur öronen.
för de är närmast hjärnan, ljuden.
ibland vill jag se. inte höra. se.
för öronen andas och kan inte höra.
ett ord för mycket. en natt för lite.
trots att nätter är fyllda. trots att ord är tomma.
ibland vill jag ha näsan i förvar och munnen inuti.
så jag kan andas ur öronen. bara se och andas.
någonstans möts aldrig orden och natten. någonstans precis i öronandningen.
ibland vill jag andas ur öronen.
för de är närmast hjärnan, ljuden.
finns och finns inte
Snart går det inte mer. Snart.
För jag förstår inte, förstår inte vad som händer när den gör något med mig.
Jag förstår Sigur Rós precis exakt på mitt sätt. Precis exakt! PRECIS EXAKT!
Det vänder utochin, flimrar, fyller, drar och ligger som ett täcke.
Det är nästan overkligt, nästan, samtidigt som detta är det verkligaste som finns. Det renaste, det finaste, det högsta. Det djupaste och det viktigaste, det enda och det som inte finns.
Det helar alltid. Alltid. Det litar alltid. Alltid.
Det finns och det finns inte.
Den kramar ur och fyller, gång på gång. Renar.
Det räcker ut överallt. Förstår du? Sigur Rós.
Det är höstblåsten.
För den gamla värmen finns där, men den nya kylan kommer.
Och höstblåsten skyddar. Den skyddar mot den nya kylan. Den måste skydda.
Precis som duntäcken och stickade tröjor, precis som dubbla vantar och sjalar virade i många varv.
Precis som den nya mössan. Den skyddar mot den nya kylan.
Men jag vaknar fortfarande av att jag fryser och jag börjar förstå att det är den gamla kylan som har blivit ny på senare dagar.
Friska vindar. Höstblåsten. Skyddar mot iset och nergången.
Värmen är densamma. Men ögonen är nya, händerna är nya, rörelserna är nya.
Fryset är detsamma. Men kylan är ny.
Och höstblåsten skyddar.
För jag har aldrig varit lika trygg, varm och säker på en cykel på isen. Aldrig lika torr, lugn och pigg i snövatten mitt i natten.
Det är höstblåsten. Vindar som skyddar.
Det är fint lika som fult
Det är fint att veta,
att man kan
att andra kan
att det inte behövs vara sådär överdrivet.
För jag har alltid mått lite illa av överdrivan
känt en oro, trots att det skulle bli topp, toppen av allt (enligt andra, inte enligt mig)..(jo, till viss del enligt mig, men inte på riktigt).
Tendens att försöka inbilla sig, för att jag vill vara vill vara vill vara.
Men jag vill inte vara på riktigt, inte tro på riktigt.
Varför?
Jag saknar inte på riktigt.
Det jag saknar på riktigt är det viktigaste, såklart.
Det jag saknar på riktigt finns på riktigt pratar på riktigt och träffas på riktigt. Gör mig på riktigt.
Det behövs ingen tendens.
Och egentligen - allt dethär har jag vetat länge.
Överflödiga ord.
En fisk, en fågel, en lax (med mening)
Man kan säga det hur många gånger som helst utan mening.
Eller med mening om det behövs.
Just nu behövs det, just nu behövs precis en fisk, en fågel och en lax, med mening. Massa mening.
Mening med att vara omening som fisk, fågel och lax. Det behövs.
Mening med att tänka fisk, fågel, lax och vila det andra. Det behövs.
Mening med att bete sig fisk och fågel och mycket som en lax. Det behövs.
Mening med att borra in huvudet i känslorna och måla fisk, fågel och lax över dem. Det behövs.
En fisk, en fågel, en lax. Med mening!
Dagar som inte finns
Dagar som denna finns inte. Inte på riktigt. Jag vill inte det. Dagar som denna är helt overkliga men känns på riktigt. Det oriktiga och det riktiga flyter in i varandra och allting som borde rinna ur och rinna av sitter kvar, skaver kvar. Jag vill inte det. Det finns ingen balans, det finns inget att vila blicken på, det finns inget meningsfullt, det finns inget meningslöst. Allt flyter någonstans mittemellan men rusar och rasar tills jag inte vet vart det finns rum för någonting. För inget får plats och inget tar plats. Allt tar över platsen och allt blir kvar. Inget blir kvar. Rusar eller rasar. För att undvika hets krampar jag. För att undvika kramp hetsar jag. För att undvika världen håller jag hårt i mig själv och säger ord som knappt finns, men som hörs för högt eller alldeles för lågt. Jag vill inte det. Det går inte att hålla i sig själv för balansen är redan överallt och ingenstans. Och det är lika meningsfullt som det är meningslöst att gömma den alltför synliga gråten i ett skåp som att inte göra det. Inget finns och allting känns och jag vet inte alls hurvarvarför och jag kan inte vaka över något när allting faller fritt.
Dagar som inte finns är dagar som känns mest och om man har tur rinner det av på natten och nästa morgon finns allting på ett vakande sätt.
Come with me
Come with me, come with me to Helsinki
Eller Reykjavik. Helst Reykjavik.
Ännu en Harmdag och jag tror jag får gåshud snart. Ja, alldeles jättesnart.
Imorgon kommer en Sigurskiva och allt är harmlöst. Harmoniskt.
Vet du en harmdag i Reykjavik eller Helsingfors?
Som här, antagligen.
Fast kanske med mer snusmumrikar och bergstoppar och oförskarvliga skogar.
Man vet aldrig.
exakt faktiskt
Vakdag, triska, helgör, friska, andgå, harmbit, hyvord
det finns inte riktiga betydelseord för det
men det finns exakta ord för det
det gör allt så lätt och faktiskt
Mer/mindre
sing me out the window
jag kan inte hitta mig själv i rätt ordning och det har aldrig varit såhär svårt att gilla, att le, att försöka, att hålla temperatur
(det är klart att det har varit svårare än såhär)
men det känns som aldrig
aldrig någonsin
flyg mig över
lyft upp mig
ge mig
det känns som aldrig, aldrig någonsin
flyg mig över
ögon
eller egentligen inte, för jag skulle inte lita på något, på någon
men det var en röst, det var någon, något, som sa det
"vi har händer, fötter, VI HAR ÖGON! VI SER!"
det är så mina känslor vrids från något halvt till något helt
från något aldrig till något alltid
från något likgiltigt till något hoppfullt
VI HAR ÖGON! VI SER!
jag vet inte när det blev
och jag vet inte när jag blev såhär stadig. stadig och lugn.
jag har alltid svävat någonstans emellan.
nu låter jag nätterna och nu låter jag dagarna.
mol allena när röster reser sig. jo, så är det nu också. men:
nu jag griper tag. står still. tittar i ögonen.
du kan gå nu. för jag gråter inte längre.
och sen:
fridfullt.
jag vet inte när det blev.
men det blev.
The way you move is a mess
Det är så otroligt kallt utan vantar och nu är det omvänt - hela jag är kall föruom händerna och näsan
Helt tvärtom.
Och tankarna gick och går nog fortfarande kring bitterhet, nöjdhet, hur man vet känslor och sedan jag såg noterna så snurrar "Jag kanske aldrig mer får se dig, det är vår sista dans"
Den sången passar inte in egentligen. Inte alls, för jag kommer se hela tiden, aldrig dansa det sista. Jag är inte ens rädd för aldrig mer eftersom att det ligger så långt bort. Det som känns det närmasta är någon gång, kanske hela tiden.
Och jag undrar hur man vet. Att haka upp sig på någon, på något. Haka upp sig både varmt och kallt. Att intala sig att haka upp sig, att bestämma iförväg, det blir mer och mer så, det känns mer och mer så. Att haka upp sig lite i taget, ibland, det känns bara halvt på något vis, det blir såpass svagt att det är enkelt att bara släppa taget och haka upp sig på någon annan, på nå något annat. Men det blir också såpass stark att en min, ett ord eller ögon gör att det hela virvlar upp helt jättestarkt, men bara för en stund.
Eller inte haka upp sig alls. Det är det jag vet bäst.
Hyvens.
Kreativiteten kan dock vara svår att veta vad man ska placera.
Det finns jättemycket som bara ligger som jag vill forma och fixa och göra.
Det är ljust och sådär.
Det är verkligen jättebra.
Men om jag ska börja någonstans så blir det alltid skrivandet.
Jag börjar med det, jag samlar och sorterar lite, sen kan jag ta itu.
Ta itu med vad jag vill!
Det är svårt, men när jag fixerar blicken vid mina egna ögon så blir det nästan ett såntdär "Är det du?" "JA, det är jag!" "IIIIIIHHH!" + Vifta med händerna.
Då blir det bubblor!
Det är bra att börja någonstans, för då kan kreativiteten fixeras och bubblas.
Men det viktiga är nog inte att göra av det nu, här, allt. Det går att spara och vila det och sedan plocka fram.
Det blir lättare då.
Det är bara svårt att hitta alla ord och göra hyvens som jag vill, men det känns inte på ett förlorat sätt.
Kan vara omening med att hitta ord och mening att bara ta det som det är. Ja.
Ja, dina ord stärker mig och jag vet;
Det är inte som förr, det är som nu
Det är nånting som fattas av det förra, men det rör förlite, det som behövs finns nog, det fattas av det förra men finns av det nya, för annars skulle det kännas, kännas på ett förlorat sätt.
Det känns inte på ett förlorat sätt.
Fix my fingers
Bad, sol och billigt godis med fina vänner. Jättesommar fast skolan börjar. Det gillar jag. Asbra, helt enkelt!
Det är nånting som inte finns där längre, eller något som har kommit till under sommaren, något som gör allt så otroligt skönt på något vis. Jag slappnar av på ett helt annat sätt.
Det är lätt, ärligt och varmt. Det är bra. Så bra.
Försvinn aldrig
Okej. Då är det bara att samla ihop. Andas. Fast jag är trött på hela konceptet. Oändligt trött men ändå vill jag. Jag vill vill vill. Samla ihop. Det bästa av allt. Lite av mycket. Inte fastna. Inte tröttna. Men jag har inte förstått konceptet ännu så det finns inget att ta för givet. (Jo, det finns så otroligt mycket att ta för givet och jag är trött nu. JAG ÄR TRÖTT NU!)
Grejen är att det är lungan. Helt lugnt. Helt okej. Ja, du vet, allt detdär. Inte alls som förut, inte alls.
Men: Försvinn aldrig. Det är nog vad det hela handlar om.
Försvinn aldrig!
förstå regnet, förstå gråten
jag kommer ihåg dendär gången, det var jättelängesdan, mitt i natten, när jag cyklade hem, uppför svärdsjögatan
det var duggregn, tomt
vid lasarettsrondellen mötte jag två killar, fulla, glada, jag tror de sjöng lite, men jag såg inte ögonen
den ena lyfta båda händerna, vinkade glatt, "HEEJ!", log brett
jag sa "hej" tillbaka, men hejet försvann i regnet, en stor klump i halsen gjorde hejet alldeles geggit
typiskt
killen fortsatte vinka som besatt
jag ville vara glad, vinka, heja, men det försvann i regnet
den andra killen la en hand på vink-killens axel
"oj, du ska nog sluta vinka, för hon gråter, ser du det? "
vink-killen såg ledsen ut
"det är synd om henne" sa den andra
vink-killen vände sig mot mig
"hoppas det blir bra igen!"
gråt? det regnar ju? det är ju regn!
jag kände efter i halsen och ögonen
nej, inte regn, gråt
hejet och vinket försvann i gråten, inte i regnet
och det såg en full kille bättre än jag
jag förstod inte att jag behövde gråta förrän någon annan såg det
(men det är skillnad på behövande-gråt och synd-om-gråt
det visste jag iallafall)
som igår
jag förstod inte att jag behövde ett såntdär leende förrän någon annan visade det
...och tack, det blev bra igen
Allt jag vill
Det är konstigt hur jag längtar efter mänsklighet men blir allmänt ledsen och otrevlig när jag möter det. Men mamma fixar, det gör hon alltid. Fixar sår, sjukdomar och ledsamhet. Mamma fixar. Med eller utan glass.
(Varje gång jag sneglar snett till vänster nu så tycker jag mig skymta en jättelik brungrå kanin med glasögon. Skumt. Men det tyder i alla fall på att fantasin är på väg tillbaka. Det är bra.)
När man har varit hemma för länge
När man har varit hemma för länge med för mycket feber, för mycket hosta och för mycket slem är allt tomt förutom luftrören och jag kan försäkra er om att det bara är en förtvivlat irriterande faktor.
När man har varit hemma för länge och det närmaste man kommit den jämnåriga världen utanför är Falu Centrum i cirka 20 minuter, där jag mest ville kräkas på allting, hostade slem till tusen och kände mig allmänt fel, uppgiven och svimfärdig.
När man har varit hemma för länge med jättefint väder utomhus och tänker att "jag försöker väl", går ut på verandan, men det enda som möter en är världens huvudvärk och ultrasvettningar, då feber och solgass inte är en bra kombination.
När man har varit hemma för länge och missat en tripp upp till Härnösand där man hade tänkt sig att ha väldigt trevligt med en alldeles fenomenal vän och gå på en alldeles fenomenal festival i de Norrländska skogarna tillsammans.
När man har varit hemma för länge utan att man får veta om man har lunginflammation eller inte (som att det skulle göra skillnad..?).
När man har varit hemma för länge och nästintill kan TV:n utantill fast man inte vill, fast man hellre vill göra bra och fina saker, men som man verkligen inte orkar och därför hamnar framför den idiotiska TV:n tillslut iallafall.
När man har varit hemma för länge och inte berörs av vare sig musik, text, bilder eller färger och klänningar längre, när allt skapande bara känns meningslöst.
När man har varit hemma för länge och blir alldeles galen av ilska ibland och låter det gå ut över exempelvis en fluga, en väldigt oskyldig hund eller den äckliga maten som inte vill ätas upp, inte ens tittas åt.
När man har varit hemma för länge känner man sig alldeles för liten, obetydlig och menlös. Självömkan är i stort sett det enda man ägnar sig åt och faktiskt också så ägnas ett helt blogginlägg åt denna patetiska syssla.
När man har varit hemma för länge för sjuk för att resa, träffa, dansa, skratta och sånt, men inte tillräckligt sjuk för att ligga i sängen och halluicinera så är allt tomt.
Just nu skulle jag bara vilja att det fylldes av något.
Tomheten är för stor och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra av den.
Jobbig ensamhet/kall ensamhet/vit ensamhet/varm ensamhet
Men vem har sagt att jobbig ensamhet skulle vara dålig ensamhet? Nej. Den är också bra. Det är ofta då jag hittar något, någon, att hålla fast vid. Det är då jag inser att jag behöver. Något, någon. Det är bra. Att inse behövandet. Av andra, av annat.
Varm ensamhet gör att jag inser att jag behöver mig själv. Finns. Är viktig för mig själv. Jag betyder själv. Jag syns i mina ögon. Ovärderligt.
Man behöver inse båda. Jobbig ensamhet och varm. Trivsamt och krypande.
Vad skulle jag göra utan?
Utan er, Dig, Det, Mig.
Vi behöver dig. Om vi ska orka. Om vi ska räcka till.
Och det finns ingen patetisk ensamhet. För vi är inte patetiska. Okej?! Vi är inte det. Bara ovärderliga.
Tyck precis vad ni vill. Men förstör inte någon annans syn. Synen som gör glada ögon. Se det ni vill se. Men förstör inte något som är byggt med glada ögon.
Jag tänker inte försvara, förklara, falla eller fixa.
Det är byggt med glada ögon.
